Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berwald, Franz Adolf - Berwald, Julia Matilda - Bervic, Charles Clément (ursprungl. Balvay) - Berwick - Berwick, James Fitzjames
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan all slafvisk imitation, är äfven det bästa,
som för den instrumentala tonkonsten öfver
hufvud gifves, nämligen Beethoven. B:s
g-moll-symfoni samt ett och annat af hans
kammarmusik torde vara hans bästa verk; de kunna
tryggt ställas vid sidan af Tysklands yppersta
alster af andre rangen – ty ett snille af förste
rangen var B. visserligen icke. Utom det redan
nämnda komponerade B. uvertyren och den
första akten till operan Gustaf Vasa, operan
Drottningen af Golconda, orkesterstyckena
Humoristiskt capriccio, Elfvornas lek och
Hågkomst af norska fjällen, bataljmålningen
Slaget vid Leipzig, violinkonsert, duo för piano
och violoncell, trior, qvartetter och qvintetter
för stråkinstrument och piano, musiken vid
den skandinaviska industri-utställningen 1866
m. m. A. L.
3. Berwald, Julia Matilda,
operasångerska, dotter till J. F. Benvald, f. i Stockholm d.
14 Okt. 1822, debuterade 1847 med stor
framgång i scener ur "Linda" och "Hugenotterna"
samt 1848 såsom Rosina i "Barberaren" och som
Isabella i "Robert". Sistnämnda år anställdes
hon vid k. lyriska scenen, hvarifrån hon afgick
1852, då hon blef gift med f. d. löjtnanten,
friherre Knut Åkerhjelm. Hennes roler voro, utom
de nämnda, Susanna i "Figaros bröllop", Agata
i "Friskytten", Pamina i "Trollflöjten", Alice i
"Robert", Adalgisa i "Norma", Maria i
"Regementets dotter", Marta m. fl. – "i hvilka alla
hon genom sin vackra röst, sin poetiska
uppfattning och sitt fina dramatiska föredrag
tillvann sig publikens lifliga sympatier". Död d.
1 Jan. 1877.
A. L.
Bervic [-vi’ck], Charles Clémont (ursprungl.
Balvay), fransk kopparstickare, föddes i Paris
1756 och blef 1803 medlem af Franska institutet.
Död 1822. Han var lärjunge af Wille och nådde
under dennes ledning inom kort en ovanlig
skicklighet i grafstickelns behandling. Särskildt
var han en mästare i afbildningen af plastiska
konstverk. Bland hans arbeten må nämnas
Laokoon, efter antiken, Ludvig XVI, efter Callet,
samt Nessus och Deianira, efter G. Reni (i
Stockholms nationalmuseum).
Berwick [bä’rrick]. 1) Grefskap i sydöstra
Skotland. 1,209 qv.-kilom. (21,8 qv.-mil). 36,474
innev. (1871). I s. ö. bildar floden Tweed gräns
mot England. Kusterna äro klippiga och branta.
Kringsvid hälften af ytinnehållet är odlad.
Boskapsskötseln ansenlig. Hufvudstad:
Greenlaw. – 2) B. upon Tweed [öpå’n toid], stad
i engelska grefskapet Northumberland, vid
floden Tweeds mynning. 13,282 innev. (1871).
Skeppsvarf, jerngjuterier m. m. En omkr. 196
m. (658 f.) lång jernvägsbro leder öfver Tweed.
Staden var fordom en vigtig fästning och
utgjorde länge föremål för tvist mellan England
och Skotland.
Berwick [bä’rrick], James Fitzjames,
marskalk och pär af Frankrike, var naturlig son af
den engelske konungen Jakob II och Arabella
Churchill, syster till den store hertigen af
Marlborough. Han föddes i Moulins 1670 och
uppfostrades i Frankrike samt gjorde sina första
lärospån i krigskonsten under hertig Karl af
Lothringen i kriget mot turkarna. 1687 blef
han upphöjd till hertig af Berwick, och
sedermera tjenade han under Jakob II i Irland samt
var en kort tid sjelf öfverbefälhafvare der; men
hans ungdom och oerfarenhet gjorde honom till
ett redskap i andras händer. 1692 blef han
återkallad till Frankrike, tjenade sedan under
marskalk Luxembourg i Flandern, tillfångatogs
i slaget vid Neerwinden, men blef genast
utvexlad och fäktade derpå under hertigen af
Villeroi. 1702 tjenade han under hertigen af
Bourgogne, och 1703 blef han naturaliserad
fransman. 1704 fick han befälet öfver den
franska armén i Spanien, ställdes derefter mot
camisarderna i Languedoc och skall då med
skoningslös stränghet hafva utfört de order han
erhöll från Versailles. 1706 blef han marskalk
af Frankrike och sändes derpå tillbaka till
Spanien för att upphjelpa den dåliga ställningen
derstädes samt vann Öfver earlen af Galway
den stora segern vid Almansa, 1707. Såsom
belöning blef han utnämnd till pär af
Frankrike och grand af Spanien. 1708 ställdes B. i
spetsen för arméerna i Spanien, i Flandern, vid
Rhen och vid Mosel. 1709–12 vann han nya
lagrar under sitt mästerliga försvar af
Dauphiné; 1713 återvände han till Spanien och intog
Barcelona. Ända till 1715 skötte han till en
del sin halfbroder pretendenten Karl Edvards
diplomatiska angelägenheter och underhandlade
bl. a. före första resningen i Skotland (1715) med
den svenske ambassadören i Paris, grefve Erik
Sparre, om hjelp från Sverige för
underlättandet af en jakobistisk restauration. Planen var,
att en kår af 7,000 till 8,000 svenskar, som då
voro lägrade vid Göteborg, skulle inskeppas i
denne stads hamn och landstiga i Skotland, dit
öfverfarten, med gynsamma vindar, kunde
verkställas på 48 timmar, samt att pretendenten
skulle för detta manskaps underhåll erlägga
150,000 livres i förskott. Denne plan, som Karl
XII till följd af sin egen kritiska ställning
tvangs att afböja, upptogs åter 1716 af Görtz,
men strandade då på den engelska regeringens
vaksamhet. 1718 fick B. befälet öfver en fransk
armé, som skulle bekämpa Filip V – den konung,
som förnämligast hade hans mod och
skicklighet att tacka för sin krona. En af B:s söner,
känd under namnet hertig af Liria, var bosatt
i Spanien och fick af sin fader det rådet att
icke rygga tillbaka för sin skyldighet att strida
för sin suverän. 1719 eröfrade B. Guipuzcoa
och inträngde i Katalonien. Många års fred
följde nu, och först 1733 – i anledning af det
polska successionskrigets utbrott – blef han åter
kallad till tjenstgöring. Vid belägringen af
Philippsburg stupade han, 1734. Han var högt
aktad för sitt mod, sina talanger och sin
rättrådighet samt lemnade efter sig ett lysande
namn såsom krigare. De irländare, som inträdt
i fransk tjenst, hade i honom en varm vän och
beskyddare. En gång skall Ludvig XIV hafva
tröttnat vid hans bemedling för sina landsmän
och utbrustit: "Jag har mera besvär af denna
irländska legion än af alla Frankrikes arméer",
hvarpå B. genast lär hafva svarat: "Sire, edra
fiender föra samma klagan". A. B. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
