Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergsvetenskap - Bergsvigt - Bergsvärdie - Bergsöe, Adolf Fredrik - Bergsöe, Jörgen Vilhelm - Berg-söta, bot. Se Polypodium - Bergtagen. Se Bergfolk - Bergtjära, tekn. Se Bergolja - Bergtroll, Nord. mytol. Se Bergfolk - Bergues - Berg-uf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
indelas i: a. gruf-vetenskap, b. metallurgi
och hyttkonst, c. bergsmekanik.
Th. N-m.
Bergsvigt kallades en inom bergslagen
fordom bruklig vigt för vägning af malmer och
bergsprodukter (utom tackjern och råkoppar, som
vägdes med andra vigter). Bergsvigten delades,
liksom den förr brukliga viktualie-vigten,
i skeppund (= 20 lispund), lispund (= 20
skålpund) och skålpund (= 32 lod eller
7,821 79/125 ass). Ass var den gemensamma
enheten i alla de äldre vigterna. – Ett skålp.
bergsvigt motsvarar 0,3757 kilogr. (0,884
skålp. nuv. viktualie-vigt). Ett
skeppund viktualie-vigt var lika med
1,13121 skeppund bergsvigt. Bergsvigten
upphörde att brukas med början af år 1863.
Th. N-m.
Bergsvärdie är en tjensteman vid
Sala silfververk, hvilken det åligger
att probera malmer och mineralier, föra
smältbok och, tillika med bergshauptmannen,
till bergsöfverstyrelsen inlemna rapport om
smältningen m. m. Han egde äfven säte och stämma
i grufrätten, tills denne upphäfdes, 1852.
Th. N-m.
Bergsöe, Adolf Frederik, dansk statistiker,
f. 1806, blef 1845 professor vid Köpenhamns
universitet och 1850 chef för statistiska
byrån. Död 1854. Hans hufvudarbete är Den danske
stats statistik (4 dlr; 1844–53).
Bergsöe, Jörgen Vilhelm, dansk skald och
romanförfattare, f. den 8 Febr. 1835 i
Köpenhamn, der fadern då var föreståndare
för den kongl. porslinsfabriken, blef 1854
student i Köpenhamn, der han först studerade
medicin, derefter naturvetenskaperna och
1864 promoverades till filos. doktor. Två år
förut hade han gjort en resa till Italien för
att studera Medelhafvets fauna, och vid sin
hemkomst offentliggjorde han resultatet deraf
i Philichthys Xiphiae (1864) och Iagttagelser
om den italienske tarantel og tarantismens
historie i middelalderen og nyere tid (i
"Naturhistorisk tidsskrift"; 1865). Hans
vetenskapliga verksamhet afbröts emellertid snart
af en ögonsjukdom, hvilken 1866 beröfvade honom
synförmågan, och ehuru numera så till vida botad,
att han kan se, är han likväl satt ur stånd att
återgå till sina naturhistoriska studier. Under
sin blindhetstid började han bearbeta en del
estetiska utkast från yngre år och fördes
derigenom in på ett område, der han inom kort
skulle göra sitt namn populärt. Från och med
1866 har han utgifvit dels flere band dikter
(I ny og næ, Hjemvee, Blomstervignetter), dels
en följd af större och mindre berättelser: Fra
piazza del popolo (I–III, 1866; öfvers. till
svenska: "Från piazza del popolo", 1871),
Fra den gamle fabrik (I, II, 1869; "Den gamla
porslins-fabriken", 1872), I sabinerbjergene (I,
II, 1871), Bruden fra Rörvig (1872; "Bruden
från Rörvig", 1876), Gjengangerfortællinger
(1872; "Från andeverlden", 1876), I skumringen
(1876). För närvarande är B. sysselsatt med
sina Italienske noveller (hvilka började utkomma
1874 och i svensk öfversättning 1875) samt med
utgifvandet af ett större illustreradt verk:
Rom under Pius den niende (börjadt 1874),
en frukt af författarens ofta upprepade och
långvariga besök i Rom.
Ett féerilustspel af B.: Tornerose, med ämne ur
sagan om "Dornröschen" (Prinsessan i den sofvande
skogen) i Grimms Kinder- und Hausmärchen,
är nyligen (1877) uppfördt på k. teatern i
Köpenhamn. – B. är en i flere afseenden mycket
begåfvad skriftställare. En djup känsla för
naturen, en skarp psykologisk blick, stor förmåga
att fasthålla och framställa det karakteristiska,
rik fantasi och en särdeles ledig stil göra honom
till en utmärkt berättare. Deremot torde han
knappast kunna undgå klander för en väl långt
drifven kärlek för det abnorma och en viss
fallenhet för det sensationsväckande, ehuru
man sällan saknar en verkligt poetisk tanke,
äfven der han införer läsaren i en verld af de
underligaste händelser och förhållanden. C. R.
Berg-söta, bot. Se Polypodium.
Bergtagen. Se Bergfolk.
Bergtjära, tekn. Se Bergolja.
Bergtroll, Nord. mytol. Se Bergfolk.
Bergues [bärg], befäst stad i franska
depart. Nord, vid Dünkirchen-kanalen. 5,774
innev. (1872). Handel med säd och
landtmannaprodukter. Belägrades 1793 förgäfves
af engelsmännen.
Berg-uf, Bubo maximus, zool., den största
af alla ugglor, med en vinglängd af 430–480
millim. (1,4–1,6 f.) och den enda af våra
dagugglor (se Uggla), som på hufvudet är
försedd med tydliga fjädertofsar, hvilka
kunna uppresas och skjuta fram öfver hufvudets
öfriga fjädrar. Deraf härledes hans andra
namn, horn-uf. Han är äfven känd under blotta
namnet uf, ett onomatopoetiskt ord, bildadt med
anledning af hans läte. Berg-ufvens färgteckning
är brokig af mörkbrunt och rostgult, på vingarna
och hakan blandad med hvitt, och på framsidan af
halsen har han en hvit krage. Hans stora ögon,
med rödgul iris, och de svarta, öfver två tum
långa fjädertofsarna gifva hans ansigte ett
hemskt uttryck, hälst när han sitter beredd till
försvar och i ursinne knäpper högljudda smällar
med sitt starka, breda näbb; men färgernas fina
fördelning, i synnerhet de dropplike fläckarna
på bröstet och de fint vågiga tvärstrimmorna på
buk- och slaksidor, gör att han är långt ifrån
ful. Sitt dåliga rykte har berg-ufven fått såsom
en af våra störste och kraftigaste roffoglar. Han
drifver sitt blodiga spel och fyller nejden med
sitt höga, hemska tjut i qvällens skymning och
under de ljusa nätter, som eljest tyckas helgade
åt frid och ro. I vår nu gällande jagtstadga
är han upptagen bland de skadliga rofdjur, som
hvar och en må fälla och behålla. För jagten
gör han också ofta stor skada: icke allenast
störste delen af våra matnyttiga foglar, utan
äfven harar ingå i hans vanligaste föda, ja man
skyller honom till och med för att angripa lam
samt rådjurs- och ren-kalfvar. Men vid sidan
af detta onda gör han också nytta, derigenom
att han dödar kråkor och, liksom öfriga ugglor,
lefver på råttor och möss. I hans lynne ligger
en tröghet, kanske feghet, som drifver honom att
gömma sig om dagarna, oaktadt hans ögon kunna
väl fördraga ljuset. Sina hviloplatser äfvensom
sin häckplats väljer han derför vid bergväggar
med klyftor eller träd, der hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
