Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Begrafning - Begrafningsplats - Begrafningshjelp. Se Avancements-besparing - Begrepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållanden, som kunna bidraga att
sprida smittan".
Begrafningsplats kallas ett ställe, som är
särskildt afsedt för liks jordande. – Nomader
begrafva sina döde, der dödsfallen egt rum, dock
hälst i klipphålor och vid stråkvägar.
Familjebegrafningsplatser uppstodo på samma gång
som fasta bostäder. När menniskorna började
förena sig i samhällen – städer och byar –,
uppkommo offentliga begrafningsplatser. Sålunda
finner man hos egypterna vidsträckta grafstäder
(nekropoler). Hebreerna hade i allmänhet
familjegrafvar och använde dertill svala grottor
samt trädgårdar och bergsluttningar. Äfven
greker, romare, galler och germaner hade till en
början sådana grafvar. I Sparta begrofvos liken
inom staden; i Athen hade man slägtgrafvar, men
också offentliga begrafningsplatser. Förmögna
romare hade enskilda begrafningsplatser i
närheten af sina landtgods, hälst vid vägarna. I
Rom fans dock på Esquilinske kullen en gemensam
begrafningsplats för fattiga och slafvar.
De förste kristne begrofvo sina lik i hålor,
katakomber eller på öppna fältet. Längre fram
jordades liken i närheten af kyrkorna, emedan man
trodde, att den döde skulle få en lugnare hvila
i granskapet af dessa helige byggnader, som ofta
voro uppförda öfver ett helgons graf. På detta
satt uppkommo begrafningsplatser vid kyrkorna,
kyrkogårdar i egentlig mening. Förnäma personer
begrofvos t. o. m. inne i templen. – Den grekiska
kyrkans begrafningsplatser ligga afsides från
de lefvandes boningsplatser och, om möjligt
är, på en höjd samt äro vanligen inhägnade
af höga barrträd. Nutidens judar förlägga sina
begrafningsplatser så nära synagogan som möjligt,
muhammedanerna åter sina i allmänhet invid vägar,
så att förbigående skola kunna bedja för de dödes
själar. De muhammedanske begrafningsplatserna
äro ofta planterade med buskar och träd samt
prydda med kiosker, hvarför de stundom användas
till förlustelseställen. Kineserna lägga sina
begrafningsplatser på höjder och inhägna dem
med barrträd eller murar.
Efter kristendomens införande i Sverige upphörde
man småningom att begrafva i ättehögar, och
kyrkogårdarna samt kyrkorna blefvo de ende
begrafningsplatserna. Snart började man dock
inse det för helsan farliga uti att begrafva i
kyrkorna. Redan år 1642 anhöll presterskapet,
att intet grafkor skulle få upprättas i
någon kyrka utan biskopens, kyrkoherdens eller
församlingens vetskap och tillstånd. Drottning
Kristina ogillade visserligen icke förslaget; men
hon ansåg det skadligt att minska den rättighet,
som åtföljde jus patronatus. Vid 1779 års riksdag
begärde presterskapet, att kongl. maj:t måtte
förbjuda begrafning i kyrkor och på kyrkogårdar;
men först 1815 blef det, på ständernas begäran,
anbefaldt konsistorierna att, på tjenligt
sätt och vid sig företeende omständigheter,
leda pastorers och församlingars uppmärksamhet
på angelägenheten af att vidtaga anstalter om
att, så fort tid och omständigheter medgåfve,
"alla begrafningar i kyrkor, såväl
i städerna som på landet, och å kyrkogårdar uti
städer och byar måtte upphöra och i det stället
kyrkogårdar utom städerna och aflägse från byar
måtte varda anlagda".
Bruket att begrafva å inom städer belägna
kyrkogårdar har dock mångenstädes fortgått
och fortgår ännu. Hälsovårdsstadgan af 1874
gjorde ändtligen slut derpå. "Begrafningsplats
får hädanefter icke anläggas i stad"; efter
10 år skall allt jordande af lik inom stad
upphöra. I stad såväl som på landsbygd få dock
sådana grafställen eller grafkor, till hvilka
enskilda hafva egande- eller besittningsrätt,
fortfarande begagnas, dock under vissa vilkor
och försigtighetsmått. Sådana äro: likets
balsamering, användande af tillödd metallkista
(om liket skall begrafvas i kyrka eller dermed
sammanhängande grafkor) m. m., som ytterligare
kan föreskrifvas af helsovårdsnämnden. Samma
vilkor gälla för annan murad eller sprängd graf
utan jordfyllning.
De begrafna likens förvandling kan
medföra faror för den allmänna sundheten,
derigenom att luften och vattnet förorenas
af förruttnelseprodukter. Förvandlingen
sker olika hastigt i olika jordmån: hastigt
i fuktig jord, ännu hastigare, men ojämnt,
om liken tidtals äro omgifna af vatten. Vådan
af luftens och afrinnande vattens orenande
är i dessa fall större än annars. I torr,
lagom porös jord försiggår förvandlingen
långsammare, men jämnare; mycket långsamt
försiggår hon i lerhaltig eller eljest mycket
tät jord, som hindrar luftens framträngande till
liket. Helsovårdsstadgan bestämmer, att till
begrafningsplats "företrädesvis bör väljas mark
med sandig eller kalkhaltig jordmån. Vid valet
af begrafningsplats och vid densammas ordnande
bör uppmärksamheten noga fästas derå, att vatten
icke må leda sig derifrån till källor, brunnar,
bebyggda stadsdelar eller byar. Begrafningsplats
bör omsorgsfullt utdikas och, vara väl försedd
med prydlig plantering". Öfver liket skall,
enligt nämnda stadga, vara minst 1 1/2 m. (5
f.) jordbetäckning, grafkullen oberäknad. Å
allmän grafplats få grafvar icke för andra
gången begagnas förr än efter så lång tid,
"att, med hänsyn till olika jordmån och andra
förhållanden, som kunna inverka på likens
hastigare eller långsammare förvandling, de
mjuke delarnas förruttnelse kan anses hafva
fullständigt försiggått, och i intet fall
tidigare än efter 15 år".
Vid de fleste större städer i Europa finnas
väl vårdade begrafningsplatser. En bland de
störste och ryktbaraste är "Père-Lachaise"
vid Paris. Sveriges störste och vackraste
begrafningsplats är den s. k. "Nya kyrkogården"
utom Norrtull vid Stockholm. Jfr Graf,
Kyrkogård.
Begrafningshjelp. Se Avancements-besparing.
Begrepp, filos., klar och tydlig förnimmelse,
d. v. s. en förnimmelse, som af den förnimmande
icke endast skiljes från andra förnimmelser,
utan derjämte är så alltigenom närvarande
för medvetandet, att hon fullt genomtränges
af detta. Då nu hvarje motsägelse eller
tillfällighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
