Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befordran - Béfort, stad och fästning i Frankrike. Se Belfort - Befrakta - Befruktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydelse dessa båda begrepp skulle ega. Med
skicklighet skulle förstås teoretisk kunskap
eller studier, med förtjenst deremot meriter
eller tjensteår. Skickligheten skulle gälla
endast såsom grund för anställning i statens
tjenst; hvarje vidare befordran skulle ske efter
förtjenst, d. v. s. – enligt den tolkning ordet
då fick – efter tjensteålder. Den författning,
som åt dessa begrepp gaf den ofvan anförda
särskilda betydelsen, har upphört att gälla;
men förtjenst och skicklighet äro fortfarande
anbefallda såsom befordringsgrunder, och
en betydelse måste derför i nämnda afseende
tilläggas dessa båda begrepp. Skickligheten
är utan tvifvel det vidsträcktaste begreppet,
eller det, hvilket i sig innefattar alla
qvalifikationer för bestridande af en offentlig
befattning; förtjenst torde ännu böra fattas
såsom utöfvande af det allmännas tjenst. Der
en större skicklighet kan ådagaläggas på annat
sätt än genom tjenstgöring, bör den, som visar
sig ega denne egenskap, hafva företräde framför
en annan, som hufvudsakligen åberopar sig på
förtjenst, likasom man äfven kan säga, att den
större skickligheten är den rätta förtjensten,
som berättigar till befordran att sköta det
allmännas värf.
Förfarandet vid tjensters tillsättande är mycket
olika. Detta gäller först och främst i afseende
på den myndighet, hvilken utnämningsrätten
tillkommer. Alla högre och vigtigare befattningar
tillsättas af konungen. Hvad förfarandet i
öfrigt angår, så kan man – allt med afseende
på svensk rätt – urskilja två klasser af
befattningar: den ene sådana, hvilka tillsättas
utan ansökan, den andre sådana, för hvilkas
erhållande ansökan måste göras. De förra
befattningarna äro i allmänhet högre ämbeten
inom förvaltningen och domarekåren, till hvilkas
besörjande så framstående egenskaper kräfvas,
att antalet af dem, som gjort sig kända för
dylika egenskaper, måste vara jämförelsevis
litet. Alla rent militära befattningar
tillsättas utan ansökning. Vid tjenster, som
tillsättas efter ansökan, är förfarandet något
vidlyftigare. Tjensten skall förklaras ledig,
ansökningen skall inlemnas, förslag skall
upprättas (hvarmed förstås presentation af ett
antal personer, vanligen tre, till den myndighet,
hvilken innehar utnämningsrätten, hvaraf följer,
att upprättandet af förslaget måste tillhöra en
annan än den sist nämnda), och slutligen sker
utnämnandet. Det är just vid upprättandet af
förslaget och vid utnämningen, som tillämpningen
af de ofvan anförda befordringsgrunderna kommer
i fråga. Beträffande vissa tjenster förekomma
ock särskilda åtgärder, som skola följa efter
förslaget, men föregå tillsättningen. En sådan
är det yttrande om de sökandes skicklighet och
kompetens, som i vissa fall skall afgifvas af
särskild myndighet; en annan är afgifvandet af
förord åt någon af de å förslaget uppförde,
hvilket afgifves af samma myndighet, som
upprättat förslaget. Sistnämnda åtgärd synes vara
skäligen oformlig, då den, som eger största
skicklighet och förtjenst, väl bör ställas
i främsta rummet å förslaget och således ej
behöfva något annat förord än detta. Men åtgärden
härleder sig
utan tvifvel derifrån, att man ansett ordningen
å förslaget vara beroende af mera formella
omständigheter och att derför en afvikelse
derifrån på materiella grunder kunde komma i
fråga – en uppfattning, som dock ej är riktig,
emedan alla omständigheter, som grundlägga en
persons förtjenst och skicklighet, böra tagas
i betraktande vid förslagets upprättande och
bestämma det rum, som skall tilldelas hvar och en
af de der uppförde. För öfrigt är det klart, att
en sökande har rätt att anföra besvär öfver ett
upprättadt förslag äfvensom öfver en utnämning,
som icke skett af konungen.
De åtgärder, hvilka här ofvan blifvit i
största korthet angifna, bilda tillsammans
dessa befordringsmål, på hvilkas vigt för
förvaltningens lyckliga gång uppmärksamheten i
det föregående blifvit fäst. – Om befordran
till särskilda ämbeten och tjenster
lemnas redogörelse i dithörande artiklar.
Th. R.
Béfort [-får], stad och fästning i Frankrike. Se
Belfort.
Befrakta, sjöv., hyra ett fartyg eller del
deraf till öfverförande af varor eller personer
från ett ställe till ett annat. Det fartyg,
som uthyres, säges vara befraktadt; redaren
eller befälhafvaren, då han å den förres vägnar
uthyr fartyget, kallas bortfraktare; den, till
hvilkens förfogande fartyget upplåtes, benämnes
befraktare; den erlagda betalningen kallas
frakt; sjelfva kontraktet kallas frakt-aftal,
fraktslut eller certeparti, och rättsförhållandet
i sin helhet befraktning. R. N.
Befruktning, fysiol. I djurriket liksom i
växtriket förutsätter den könliga (sexuella)
fortplantningen tillvaron af två olikartade,
inom fader- och moder-organismen utvecklade
elementardelar (fortplantnings-celler), och
med befruktning förstår man i allmänhet den
inverkan, som den hanlige fortplantnings-cellen
(sperm-cellen) utöfvar på den honlige
(ägg-cellen). Hvaruti denna inverkan består,
är ännu fullkomligt obekant, men hennes resultat
är, att ägg-cellen genom befruktningen erhåller
förmåga att fullständigt genomlöpa den för
hvarje art karakteristiska utvecklingsräckan,
som slutar med daningen af ett nytt individ. Enär
det för befruktningen är ett nödvändigt vilkor,
att de hanlige fortplantnings-cellerna komma
i verklig och innerlig beröring med äggcellen,
äro de förre hos de allra flesta djur försedda
med särskilda rörelseapparater, medelst
hvilka de kunna förflytta sig. Hufvuddragen
af deras form äro hos det stora flertalet djur
ganska öfverensstämmande, i det att de i de
flesta fall bestå af en liten oval eller rund,
tillplattad eller cylindrisk "kropp", som åt
ena sidan öfvergår i en längre eller kortare
trådformig "svans", genom hvilkens oupphörliga,
svängande rörelser de framdrifvas. De äro
vanligen ytterligt små; så t. ex. mäter hos
menniskan denne "kropp" icke mer än ungefär 0,006
millim. (0,002 linie) i längd, och svansen är
så fin, att dess ände knappast kan skönjas ens
med de kraftigast förstorande mikroskop. Dessa
rörlige celler, som hos alla högre djur utvecklas
inom särskilda körtelartade organ, testiklar
(testes), bilda den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
