Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beenfeldt - Beer, Jakob Meyer, tysk kompositör. Se Meyerbeer - Beer, Wilhelm - Beer, August - Beerstraaten, Alexander - Beethoven, Ludwig van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sociala ställning, synnerligast mot det
s. k. "stavnsbåndets" lösning. B. och
v. Luttichau öfverlemnade 1790 till
kronprinsen en af 102 jylländska godsegare
undertecknad "tillidsskrift", i hvilken nämnda
förbättringar beskrefvos såsom förderfliga för
landet. Kronprinsen svarade endast: "Jeg vil,
at folket skal väre frit". C. R.
Beer [ber], Jakob Meyer, tysk kompositör. Se
Meyerbeer.
Beer [ber], Wilhelm, tysk astronom,
kompositören Meyerbeers broder, f. 1797 i
Berlin, d. derstädes 1850, ingick 1813 i de
frivilliges led, men fick 1815 på begäran
afsked ur krigstjensten och öfvertog derefter
ledningen af sin faders affärer. Varm vän
af astronomien, anordnade B. uti sin villa
i Thiergarten vid Berlin ett observatorium,
vid hvilket han lyckades anställa den berömde
J. H. Mädler. De vigtigaste resultaten af dessa
båda mäns observationer offentliggjordes i den
förträffliga månkartan Mappa selenographica
o. s. v. (1834–36).
Beer [ber], August, tysk fysiker, f. 1825 i
Trier, d. 1863 som professor i matematik i Bonn,
egnade sig hufvudsakligen åt undersökningar inom
den matematiska fysiken, särskildt optiken,
i hvilken vetenskapsgren han författade flere
uppsatser af stort värde, införda i Poggendorffs
"Annalen der physik und chemie". I ändamål
att underlätta ett börjande studium af de
svårare delarna af den matematiska fysiken,
utarbetade B. flere läroböcker, såsom
Einleitung in die höhere optik (1853) och
Grundriss des photometrischen calcules (1854)
samt Einleitung in die elektrostatik, die
lehre vom magnetismus und der elektrodynamik
(1865) och Einleitung in die mathematische
theorie der elasticität und capillarität
(1869), hvilka tvänne sistnämnda utkommo
först efter hans död. Alla dessa arbeten
hafva tillvunnit sig ett rättvist erkännande.
R. R.
Beerstraaten, Alexander, holländsk målare,
som lefde i Amsterdam under 1600-talets senare
hälft. Han målade förträffliga sjöstycken
samt utsigter af hamnar och städer, hälst i
vinterdrägt och med ett rikt staffage af fartyg
och figurer. Nationalmuseum i Stockholm eger
ett af hans arbeten: Vischgracht vid Nieuwe
kerk. – Samtidigt med denne lefde en annan
Beerstraaten vid namn Jan eller Johannes, som
egentligen var marinmålare, men som äfven målade
stads- och hamnutsigter. Jämväl af honom eger
nationalmuseum ett stycke: Hamn med fartyg
(motiv fr. Venezia).
Beethoven [bethåfen], Ludwig van, den störste
mästaren på den instrumentala musikens område,
föddes d. 16 Dec. 1770 i Bonn, dit farfadern
invandrat från Antwerpen. Af sin fader, en
rå och på dryckenskap begifven man, som var
tenorist i det kurfurstliga kapellet, fick han
någon undervisning i musik, men för öfrigt icke
den bästa uppfostran. Deremot voro hoforganisten
Neefe, grefve Waldstein och familjen Breuning
den unge B. till stort gagn i både artistiskt,
moraliskt och ekonomiskt hänseende. Äfven det
förträffliga hofkapellet, i hvilket han spelade
altviol, och den utmärkta operan verkade lyckligt
på hans konstnärliga utbildning.
Vid 12 års ålder offentliggjorde han sina första
kompositioner, och 13 år gammal anställdes han
som andre hoforganist. 1787 fick han tillfälle
att resa till Wien (der han åtnjöt undervisning
af Mozart), och 1792 slog han för alltid ned sina
bopålar derstädes. Nu gjorde han samvetsgranna
studier under Haydn, Albrechtsberger m. fl.,
och 1795 uppträdde han såsom fullmogen kompositör
med tre trior, hvilka snart efterföljdes af
nya verk i nästan planmässig följd: sonater,
qvartetter och slutligen symfonier. I början
var B. mer allmänt beundrad endast såsom
klavérvirtuos och improvisatör; snart fann
likväl hans djerfva, skapande snille allt
flere vänner, men också många motståndare. Högt
uppburen af humana och fint bildade mecenater,
umgicks han förtroligt i de högste kretsarna,
och då han 1809 kallades att blifva kapellmästare
i Kassel, förenade sig några af hans gynnare
(bland dem hans lärjunge ärkehertig Rudolf)
om att medelst en lifstidsränta hålla honom
qvar i Wien. 1814, under kongressen, var han
föremål för mycken uppmärksamhet och stod då på
höjden af sitt anseende. Förföljd af olyckor,
drog han sig sedermera tillbaka i en allt djupare
enslighet. Hans beslut att åtaga sig en brorsons
uppfostran invecklade honom i en process med
dennes mor. Brorsonen sjelf vållade honom,
genom ovärdigt uppförande, många sorger,
och bedrägliga vänner sårade hans känsliga
hjerta. Svårast af hans pröfningar var dock den
förfärliga och för en musiker dubbelt hemska
sjukdom, som under den senare hälften af hans
lif följde honom och småningom antog karakteren
af obotlighet, nämligen döfheten. Denne sjukdom,
som tvang honom att försaka virtuosens triumfer,
bidrog emellertid att fördjupa hans inre lif
och att allt mer uteslutande hänvisa honom till
kompositionen. Den mäktade för öfrigt endast
tidtals förlama hans spänstiga alstringskraft,
och det hjeltemod, hvarmed han underkastade sig
sitt öde, har någonting öfverjordiskt stort och
försonar mer än tillräckligt med svagheterna i
hans lynne, som visade en underlig blandning
af motsatser: egensinne och kärleksfullhet,
misstro och godtrogenhet, hänsynslöshet och
finkänslighet, dysterhet och uppsluppenhet. Han
dog d. 27 Mars 1827.
B:s betydelse i konst- och kulturhistorien
är ofantligt stor, nämligen i vidsträcktaste
mening den, att han, i likhet med Shakspeare
inom poesien och Michelangelo inom den bildande
konsten, på sitt fält bildar ett adeqvat
uttryck för den moderna verldsåskådningen
öfver hufvud, hvilken, i motsats mot den
antika, karakteriseras af subjektets fördjupade
sjelfmedvetande, innerligare känsla och obundnare
frihetsbegär. Dessa egenskapers framträdande
gynnades särskildt af den andliga lyftning,
som närde den franska revolutionen och närdes af
densamma; och säkerligen har den vid denna tid
så ifrigt behandlade Faust-idén aldrig till sin
lyriska sida gestaltats mer troget och kraftigt
än i B:s musik. Dermed sammanhänger den starkt
individuelle karakteren i denna musik: en symfoni
af B. är nästan en personlighet; med egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
