Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baumgarten-Crusius - Baumgartner, Andreas - Baumgartner, Gallus Jakob - Baumstark, Eduard - Baunscheidtism - Baur, Ferdinand Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lehrbuch der dogmengeschichte (1831–32) och
Compendiun der doymengeschichte (1840). B:s
exegetiska arbeten öfver Nya testamentet
utgåfvos efter hans död (1845).
Baumgartner, Andreas, friherre von, f. 1793
i Friedberg i Böhmen, blef 1817 professor i
fysik vid lyceum i Olmütz och öfvertog 1823
samma befattning vid universitetet i Wien. Han
utvecklade såsom universitetslärare en betydande
författareverksamhet. Senare blef han chef för
olika grenar af statens fabriksväsende. 1846
erhöll han uppdrag att leda uppsättandet af det
österrikiska telegrafnätet, och 1847 fick han
högsta ledningen af jernvägsbyggandet. Maj–Juni
1848 var han minister för de offentliga arbetena,
1850 regeringens kommissarie vid tullkongressen
i Wien, 1851 blef han minister för handel
och offentliga arbeten och s. å. tillika
finansminister. 1855 tog han afsked från denne
post. 1854 hade han blifvit friherre och 1861
utnämndes han till ledamot af herrehuset i
riksrådet. Död 1865.
Baumgartner, Gallus Jakob, schweizisk statsman,
f. 1797 i Altstätten i S:t Gallen, studerade
sedan 1816 juridik i Wien, men blef 1819 häktad
i anledning af föregifvet deltagande i politiska
stämplingar och 1820 förvisad ur de österrikiske
staterna. Han blef derpå föreståndare för
statsarkivet i S:t Gallen och 1825 medlem af
stora rådet. Efter författningens omdaning,
hvari B. tagit mycket verksam del, invaldes
han 1831 i det lilla rådet (regeringen)
och blef äfven sin kantons första ombud
i förbundsförsamlingen. Frisinnad till
sina tänkesätt, röstade han för en reform
af förbundsförfattningen och kantonen
Basels afsöndrande samt undertryckandet
af Sarnen-förbundet (se Sarnen). Emellertid
aflägsnade han sig småningom från det liberala
partiet. I den Aargauiska klosterfrågan uttalade
han sig, jämte störste delen af S:t Gallens
stora råd, för återställandet af alla kloster. I
anledning deraf anfallen af sina förre politiske
vänner, trädde han 1841 ur såväl stora som lilla
rådet och bibehöll endast sin ställning såsom
ombud i förbundsförsamlingen; sedermera uppgaf
han likväl äfven denna. Han egnade sig nu åt
sin juridiska praktik och publiciteten. Redan
1843 valdes han dock åter till förste medlem af
det lilla rådet. I öfverensstämmelse med sin
politiska omkastning uttalade han sig 1847 i en
skrift, Die jesuitenfrage und die instruction
von S:t Gallen, för jesuiterna och bekämpade
lilla rådets förslag att använda vapenmakt mot
"sonderbundet". Efter reformen af den schweiziska
förbundsförfattningen 1848 spelade B. ingen
framstående politisk rol förr än 1857, då hans
talanger för fjerde gången bragte honom in i
ständer-rådet. Han dog i S:t Gallen 1869. Af
vetenskaplig betydelse är hans arbete Die
Schweiz in ihren kämpfen und umgestaltungen
von 1830–50 (1853–66).
Baumstark, Eduard, statsvetenskaplig författare, f. 1807, blef
1838 juris professor i Greifswald och 1843
direktör vid landtbruksläroverket i Eldena,
hvilket omorganiserades af honom. 1848 inträdde
han i preussiska nationalförsamlingen och blef
der ledare för högern.
1849 valdes han till ledamot af förste
kammaren, till hvars vice-president han
utsågs, och när han 1850 af nämnde kammare
blifvit sänd till riksförsamlingen i Erfurt,
verkade han der ifrigt för åstadkommandet af den
preussisk-tyska unionen. Åter invald i förste
kammaren bekämpade han såsom vensterns ledare
1850–52 ministèren Manteuffels politik. I sin
senare politiska verksamhet slöt sig B. till
de national-liberale och främjade Bismarcks
regeringsåtgärder. Han har utgifvit många arbeten
i stats- och landtbruksvetenskap samt en samling
folksånger från alla land.
Baunscheidtsm är namnet på en läkemetod,
påhittad och utpuffad af en tysk, Karl
Baunscheidt (d. 1860), bördig från trakten
kring Bonn. Ett gröfre charlatanen än
denna "baunscheidtismus" kan svårligen
framvisas. Till metoden hörer användningen
af ett slags koppnings- eller kanske rättare
akupunktur-instrument, hedradt med benämningen
"der lebenswecker" (lifsväckaren), som består
af ett stort antal fina stålnålar, fastsatta
i änden af en tumstjock träcylindcr, hvilken
är rörlig inom en hylsa och som med tillhjelp
af en särskild mekanism, kan indragas och
fastgöras inom hylsan. Lifsväckaren tryckes
sedan med hylsans frie ände mot den kroppsdel
(oftast ryggraden), der han skall användas,
och träcylindern lösgöres genom tryckning på
en knapp, hvarvid de nämnde nålarna springa
fram ur hylsan och intränga i huden. Denna
akupunktur upprepas flerfaldiga gånger å den
lidande kroppsdelen, och derefter ingnides
en blåsdragande, oljelik vätska (sannolikt
innehållande kardol; jfr Acajou), hvaraf
huden inflammeras till en viss utsträckning
samt äfven blåsor och sårnader uppkomma. På
detta sätt ville B. bota snart sagdt allt
möjligt ondt. Sin läkemetods förträfflighet
utpuffade han i flere digra volymer,
hvilka upplefvat en mängd upplagor (den
12:te uppl. af "Der baunscheidtismus" utkom
1874). Särskildt rekommenderas denne metod mot
öronsjukdomar. Apostlar för denne läkemetod
uppträdde för några år sedan äfven i Sverige,
men deras djerfva försök blefvo snart stäfjade
af vederbörande myndigheter. Man har så mycket
mer anledning att varna för användningen af
B:s "lebenswecker", som det är med visshet
ådagalagdt, att genom detta instrument,
hvilket endast med stor svårighet kan rengöras
från blod och dylikt, en smittosam, ohygglig
sjukdom blifvit öfverförd från en person till
en annan. O. T. S.
Baur, Ferdinand Christian, grundläggaren af den
nya teologiska Tübingen-skolan, föddes d. 21 Juni
1792 i hyn Schmiden vid Stuttgart och gjorde
sina förberedande studier under ledning af sin
fader, som var kyrkoherde. 1809 inskrefs han vid
universitetet i Tübingen och egnade sig under
hela sin studenttid åt teologiens studium. I
början påverkades han mäktigt af den då herskande
gamla Tübingen-skolans bibel-kritiska forskning
samt af denna skolas d. v. chef, G. E. Bengel
(ej att förblanda med Albrecht Bengel, den
moderna chiliasmens fader), och uppträdde till
och med flere gånger som granskare i dennes
"Archiv". 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
