Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baryxylum - Barösund - Bas - Bas - Basa - Basalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högt träd, inhemskt i Kotsjin-Kina,
har rödaktig ved, som är utmärkt
för sin stora hårdhet och tyngd och
derför nyttjas till valsar, hjul m. m.
Ldt.
Barö-sund, ett långt och smalt sund i vestra
Nylands skärgård (Ingå socken), med branta,
skogbevuxna klippor å ömse sidor. Det passeras
af de ångbåtar, som gå mellan Stockholm
och Helsingfors. Vattnet der är så djupt,
att sundet skulle kunna befaras af stora,
djupgående pansarfregatter, om icke de många,
tvära krökningarna gjorde det svårt för
dylika kolosser att taga sig fram. Under
de senaste åren hafva två sådana fartyg
förlist i sundet, emedan de i vändningen
icke nog snabbt lydde rodret och derför
tornade emot strandens tvärbranta klippvägg.
F.
Bas [ba], Fr. (af Grek. basson, kompar. af
bathys djup), låg, nedre; ned, sakta. – À
bas! Ned med! "Pereat!" – Le bas empire [lö
bas angpir], det senare östromerska riket. –
Bas bleu [ba blö], blåstrumpa.
Bas (Ital. basso, Fr. basse, af Grek. basis,
grundval, det hvarpå något hvilar).
1) Byggnadsk. Den arkitektoniske lem, som utgör
underlag för en annan, i synnerhet kolonnfot,
pelarefot. Redan i de antika kolonnordningarna
(af hvilka dock den doriska icke hade någon
bas) gestaltade sig baserna helt olika. Den
vigtigaste formen blef den attiska. Se Attisk
och Kolonnordningar.
2) Geom. Den sida (grundsida) i en plan
figur eller den plana gränsyta (grundyta) hos en
kropp, som man särskildt vill utmärka från de
öfriga och hvarpå man tänker sig figuren stå.
Man kan derför som bas betrakta hvilken sida som
hälst hos den plana figuren eller hvilken plan
gränsyta som hälst hos den ifrågavarande kroppen.
I allmänhet betraktar man dock som bas i en
likbent triangel den olika sidan, hos prismat en
af de parallella och kongruenta månghörningarna,
hos cylindern en af de cirkelformiga plana
ytorna, hos konen och pyramiden de plana
gränsytor, som stå mot spetsen, o. s. v.
3) Aritm. Grundtal i ett logaritmsystem.
Se Logaritm.
4) Kem. Bas, plur. baser, kallas alla
de kroppar, som kunna förenas med syror till
salter, vare sig att vatten derjämte uppstår
eller icke. De i vatten löslige baserna
utmärkas derigenom att de färga vissa röda
växtfärger (t. ex. lackmus) blåa, eller blåa
växtfärger (t. ex. färgämnena i violblommor
eller dahlior) gröna, hvilket man benämner
basisk eller alkalisk reaktion. De basiske
kropparna tillhöra tvänne klasser, nämligen
sådana som med syror gifva salter och dessutom
vatten, och sådana som förenas med syror,
utan att vatten dervid uppstår. Till den
förre klassen höra oxider och oxidhydrat af
de fleste metaller; till den senare höra
ammoniak samt de basiske kroppar, som uppstå,
då ammoniakens väte blifvit ersatt af andra
radikaler, de s. k. ammoniak-baserna, till
hvilka alkaloiderna (växtbaserna) kunna räknas.
Allt efter det antal molekyler af en en-basisk
syra, med hvilket en molekyl af en
bas kan bilda ett salt, skiljer man mellan
en-syriga, tvåsyriga o. s. v. baser. Till
de ensyrige baserna höra alkalierna
silfver-oxiden och tallium-oxidulen. Till
tvåsyriga baser höra de alkaliska jordarterna
samt oxiderna af en mängd metaller, såsom zink,
bly, koppar. Tresyriga baser äro oxiderna af
tallium, vismut, antimon; till de fyrsyrige hör
den sällsynta torium-oxiden, till de sexsyrige
lerjorden, jern-oxiden, krom-oxiden. Baserna
kunna, ehuru med ganska olika energi, förenas med
syror till salter. En del, t. ex. alkalierna och
de alkaliska jordarterna gifva salter af mycket
stor beständighet och kallas derför starka baser;
andra gifva lätt sönderdelade salter och kallas
svaga baser, t. ex. vismut- och antimon-oxiden,
lerjorden m. fl. P. T. C.
5) Musikt. Den i en musikalisk harmoni djupaste
eller understa stämman, som bildar grundval och
stöd åt så väl rytmen som de särskilda ackorden
och som derför i allmänhet bör tydligt betonas
och söndras från de öfriga stämmorna. Den bör
hälst framskrida på harmoniens hufvudtoner (såsom
i oktav-, qvint- och qvart-språng) samt icke
användas till allt för snabba figurer. Undantag
kunna dock ske i kontrapunktisk skrifart. En
god basföring är ett af de säkraste kännetecknen
på en grundlig harmoniker. Såsom mönster i
detta afseende kunna företrädesvis Seb. Bach
och Beethoven uppställas. Se Basröst och
Kontrabas. A. L.
Basa, skeppsb., medelst vattenånga uppmjuka
plankor, som skola användas till fartygs
yttre och inre beklädnad. Plankorna basas
uti en af timmer byggd baskista, i hvilken
vattenånga inledes.
R. N.
Basalt, petrogr., en grönsvart eller gråsvart,
hård och seg, massformig, eruptiv bergart,
som har så finkornigt eller tätt gry, att man
vanligen icke med blotta ögat kan urskilja dess
mineral-beståndsdelar, hvilka vid mikroskopisk
undersökning visa sig vara augit, olivin och
magnetisk jernmalm (eller titanjern) samt dels
en plagioklas-fältspat (plagioklas-basalt),
dels nefelin (nefelin-basalt), dels leucit
(leucit-basalt). Stundom förekommer deri
äfven något apatit. Zirkel i Leipzig anser,
att basalterna äro afanitiska (täta)
stelningsmodifikationer af de grof- och
finkorniga bergarterna dolerit, anamesit och
leucitofyr. Basalten förekommer dels såsom
verkliga bergshöjder, dels såsom horisontella
täcken öfver eller lagerformiga massor emellan
yngre sedimentära bergarter, dels också i
form af gångar öfvertvärande andra bergarters
lager. Vanligen är basalten mycket förklyftad
(se d. o.), ofta i form af tre-, fem- eller
flerkantiga pelare. I Sverige förekommer den
endast på några ställen i Skåne; i utlandet
är den mera allmän. Den utgör ett särdeles
godt material för vägars makadamisering. –
Basaltens uppträngande från jordens inre skedde
hufvudsakligen under tertiärtiden, till en del
äfven senare. Lava-strömmarna både vid de numera
slocknade vulkanerna i Auvergne och vid flere
af dem, som finnas på Etna och Island, bestå af
basaltlava. – Någon gång innehåller basalten en
mängd ofyllda, vanligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
