Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Australien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
träd hafva tjocka stammar och höga kronor samt nå
ända till 200 f. i höjd. De sprida ej mycken skugga,
ty deras löf äro små och sitta endast sparsamt på
de vidt utbredde grenarna. I n. blir vegetationen
yppigare och mera tropisk. I omvexling med gummiträden
finner man der akacier, kastanjer, aplar, cedrar,
"bottle"-träd, "bunya-bunya"-träd m. fl. Cedrarna
äro ett slags löfträd och påminna i intet afseende
om Libanons. Bunya-bunya-träden äro de enda, som
frambringa närande frukter, ett slags ätbara, goda
nötter. Andra näringsväxter, som nu allmänt odlas i
Australien, äro dit införda af européer.
Australiens fauna är alldeles egendomlig och
karakteriseras främst af pungdjuren (känguruerna),
som förekomma i stor mängd och många variationer. Den
inhemske hunden (dingo) motsvarar närmast den
europeiske vargen och är det enda rofdjur, som
förekommer. Dessutom märkas opossum-djuret, hvilket om
dagen vistas i gummiträdens ihåligheter, men om natten
kommer fram för att söka sin föda, samt den lille
hvite björnen, som klättrar i trädtopparna. Foglarna
äro talrika, synnerligen papegoj-arterna, och
i skogarna svärma i tusental de stora, hvita
"cockatoos" och de högljudda "laughing jackass",
så kallade för sitt skrattande läte. Egendomliga
äro den svarte svanen, lyrfogeln och den store
långbente "emu", den australiske strutsen. Ödlor
och giftiga ormar finnas i stor myckenhet. Iguana är
namnet på en stor, 6 till 8 f. lång ödla, som dels
simmar i floderna, dels med stor snabbhet klättrar
i träden. Märkvärdigast är "platypus", den lilla
djurart, som står på gränsen mellan fogel och fisk.
Australiens flora och fauna skilja sig på ett slående
sätt från de andre verldsdelarnas. Man föreställde
sig länge, att detta häntydde derpå, att den femte
verldsdelen vore af ett yngre ursprung, och att
dess natur derför var mindre utvecklad. Men man har
nu kommit till den insigten, att det Australiska
fastlandet tvärtom är verldens äldste del. (Jfr
Daniel, "Handbuch der Geographie". I.)
På mineralier är Australien rikt. Guld upptäcktes
1851. Victoria är verldsberömdt för sina grufvor. De
två ryktbaraste guldfälten äro Ballarat och
Sandhurst, det förra hufvudsakligen för vaskning
(alluvial mining\ och det senare för grufarbete
(qvartz mining). 1874 strömmade tusentals guldsökare
till Cookstown i norra Queensland för att vid
Palmerflodens stränder uppsöka de sagolika rikedomar,
som lära finnas der. - Äfven andra metaller förekomma
ymnigt. De största hittills kända malmfälten äro
koppargrufvorna i Nya Syd-Wales och tenn-grufvorna
i södra Queensland; men så gifvande de än äro,
öfverträffas de i värde af kolgrufvorna. De bästa
bland dessa finnas vid New-castle i Nya Syd-Wales, och
de kol, som der brytas, sägas vara fullt jämngoda med
de engelska. Afkastningen är icke blott tillräcklig
för Australiens eget behof, utan medgifver derjämte
en betydlig export.
Befolkningsförhållanden. Den europeiska folkmängd,
som koloniserat Australien,
skattas till två mill, inberäknadt Nya Zeelands
och Tasmaniens innebyggare. Det största antalet
är britiska undersåtar; men der finnas dessutom
representanter af alla folk, mest af tyskar,
amerikaner och kineser, hvilka senare dels af
egen drift invandrat, dels införskrifvits till
följd af bristen på europeiska arbetare. Äfven
från Söderhafsöarna hafva skaror af infödingar
blifvit hemtade, och de store sockerplantagerna
i norra Queensland skötas hufvudsakligen med
dessa. Den europeiska folkmängden är i ständig
tillväxt genom en fortgående invandring, och de
australiska landens regeringar göra allt för att
uppmuntra densamma. Välmågan är stor inom alla
samhällsklasser; arbetslönerna äro högt uppdrifna
och lefnadskostnaderna icke höga.
Urinnevånarna på det australiska fastlandet räknas
vanligen till papuaerna, men skilja sig i många
fall från dessa och bilda en egen ras; de likna
närmast de afrikanske negrerna och kallas vanligen
australnegrer. De hafva mörksvart hudfärg, lång växt
och påminna till skepnad vida mer än malajerna om den
kaukasiska rasen. Deras läppar äro tjocka och deras
hår långt och lockigt, icke ulligt såsom negrernas. I
sina lefnadsvanor stå de lågt: de hålla inga andra
husdjur än hunden, odla inga näringsväxter och sakna
ordentliga bostäder; de ströfva omkring i skogarna
alldeles nakna och lefva af jagt och fiske; deras
vapen äro förfärdigade af sten och trä. Någon religion
hafva de icke. Deras sinnelag är af naturen fredligt
och tillgängligt, men uppretade och förorättade taga
de blodig hämd. Någon gång förekommer kannibalism. I
beröring med de hvite hafva de icke visat sig
synnerligen mottagliga för europeisk kultur och
ett bofast lefnadssätt; men de hafva i vissa fall
ådagalagt skarpsinnig uppfattning, läraktighet och
många andra goda egenskaper. Af kolonisterna hafva de
blifvit illa behandlade, undanträngda och beröfvade
många af sina forna näringskällor. De hafva ock visat
sig mottagliga för dryckenskap och andra laster,
hvilket allt haft till följd, att deras antal hastigt
förminskats. Eörande deras antal har man endast kunnat
göra sväfvande beräkningar; uppgifterna vexla mellan
50 och 200 tusen.
Kulturförhållanden. Boskapsskötseln är den vigtigaste
af Australiens näringskällor, och marken lämpar
sig synnerligen väl derför. De stora egendomarna,
"stations", upptaga ofantliga områden. Ull är
koloniernas vigtigaste exportartikel och öfverstiger
värdet af det funna guldet. Åkerbruket går hastigt
framåt, och sädesproduktionen, som är betydlig i
synnerhet i Södra Australien och i Victoria, är större
än förbrukningen samt medgifver en betydlig utförsel
till England. Nästan alla europeiska kulturväxter
äro införda och odlas med framgång. Af sädesslag
odlas hvete och korn företrädesvis söderut och majs
i de nordligare delarna. Vinrankan trifves bäst i
de mellerste och södre landsdelarna, och det vin,
som pressas der, liknar närmast de spanska och
ungerska vinerna. Allehanda sydländska frukter växa
i ymnighet. Industrien är ännu föga försigkommen,
men gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
