Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Augustinorden - Augustinus, Aurelius - Augustinus - Augustinus, norskt helgon. Se Eystein - Augustov - August's psykrometer, fys., ett köldmätningsinstrument. Se Psykrometer - Augustus - Augustus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmaning af påfven Innocentius IV förenade sig
emellertid år 1244 de flesta af dessa munkföreningar
i att erkänna den s. k. "Augustini regel". När
Alexander IV (1256) gaf dem kyrklig sanktion under
namn af "augustin-eremiter", hade de redan vunnit en
ganska vidsträckt utbredning icke allenast i Italien,
utan äfven i Frankrike, Tyskland och Spanien. Vid
reformationstiden funnos ända till 2,000 munkkloster
och 300 nunnekloster, tillhörande denne orden. Äfven
Luther var, som bekant, augustin-munk. I nyare tider
har ordens anseende varit i ständigt sjunkande. Sedan
franska revolutionen är den upphäfd såväl i Frankrike
som i Spanien och Portugal och förer äfven i Italien
och Tyskland ett tynande lif. Sardinien och Amerika
äro f. n. Augustin-ordens egentliga stamhåll.
J. H. B.
Augustinus, Aurelius, biskop i Hippo och den ypperste
bland alla de vesterländske kyrkofäderna, föddes
354 i Tagaste, en liten stad i Numidien. Hans fader,
Patricius, var hedning. Ehuru utrustad med ovanliga
naturgåfvor, visade han likväl i yngre år föga
lust för allvarligare sysselsättningar och råkade
snart på svåra afvägar. Hans fromma moder, Monika,
sökte redan tidigt vinna honom för kristendomen,
men hennes bemödanden kröntes i början med ringa
framgång. Efter en flerårig vistelse i Kartago och
Rom, der A. utbildade sig i vältalighetens konst,
begaf han sig till Milano, der biskop Ambrosii
varmhjertade och vältaliga predikningar gjorde ett
gripande intryck på honom och der han slutligen (387)
mottog det kristliga dopet af Ambrosii hand. Kort
derefter återvände han till sin hembygd. Der lefde
han någon tid i stilla tillbakadragenhet. 391 vigdes
han till prest. Fyra år senare valdes han till biskop
i Hippo (nära Kartago) och egnade sig nu med all ifver
åt uppfyllandet af sina biskopliga pligter. Genom sin
väldige andes öfverlägsenhet utöfvade han ock snart
ett afgörande inflytande på hela den nordafrikanska
kyrkans angelägenheter. Han var äfven outtröttlig i
bekämpandet af alla kätterska riktningar, framför
allt pelagianismen och semipelagianismen. A. har
dock vunnit sina förnämsta lagrar såsom kyrklig
skriftställare. Hans många arbeten på det dogmatiska,
exegetiska och asketiska området bära vittne om
en utomordentlig skarpsinnighet och lärdom. Bland
dessa arbeten torde hans De civitate Dei libri XXII,
De doctrina christiana libri IV och Confessionum
libri XII (på svenska: "Bekännelser om sig sjelf";
Sthm 1860) vara de mest berömda. Utom det sistnämnda
äro bland Augustini skrifter försvenskade: Gudeliga
betraktelser o. s. v. (1845) samt Handbok och ensliga
samtal med Gud (1864). Augustini orubbliga konseqvens
ledde honom till antagandet af en och annan lära, som
icke stod i öfverensstämmelse med den hel. skrifts
utsagor i dess helhet, såsom t. ex. läran om det
ovilkorliga nådavalet, eller att Gud af evighet,
utan afseende på menniskors fria vilja, utkorat
endast vissa till salighet. A. dog 430 i Hippo,
under det staden belägrades af vandalerna.
J. H. B.
Augustinus, angelsachsernas apostel, ärkebiskop
af Canterbury, tillhörde benediktinernas orden och
skickades 596 af påfven Gregorius den store jämte 39
andra ordensbröder till konung Ethelbert af Kent för
att i hans land verka för kristendomens utbredning. I
Ethelberts gemål, Berta, som redan förut var
kristen, vann A. ett godt stöd, och redan efter
ett års förlopp mottog konungen dopet. Omkr. 10,000
angelsachser följde hans exempel. År 598 upphöjdes
A. till ärkebiskop af Dorovernum (Canterbury), hvilken
befattning han innehade till sin död, omkr. år 610.
J. H. B.
Augustinus, norskt helgon. Se Eystein.
Augustov (Ryska Augustovo). 1) Fordom namn på det
nordligaste af Polens 5 guvernement; nu Suvalki. –
2) Stad i nämnda guvern. Omkr. 10,500 innev. Berömda
kreatursmarknader.
August’s psykrometer, fys., ett
köldmätningsinstrument. Se Psykrometer.
Augustus, Lat., "den höge", "den vördnadsvärde",
binamn eller titel, som (år 27 f. Kr.) af romerska
folket och senaten gafs åt kejsar Augustus och
sedermera ständigt medföljde kejsarevärdigheten. Sedan
M. Aurelii och L. Veri tid fingo äfven kejserliga
prinsar och adoptivsöner m. fl. denne titel, i
synnerhet då de hade del i regeringen. Med Claudius
II (268 e. Kr.) uppkom den förstärkte titeln semper
Augustus ("alltid A.") och sedan Probi tid äfven
perpetuus Augustus ("ständig A.").
Augustus, den förste romerske kejsaren, föddes i
Rom år 63 f. Kr. Han hette egentligen Cajus
Octavius; men såsom adoptivson af den store
Julius Cæsar, hvilkens systerdotters barn han var,
kallade han sig Cajus Julius Cæsar Octavianus. Under
det han idkade studier uti Apollonia i Illyrien,
fick han underrättelse om Cæsars mord och skyndade
då hem till Rom för att bevaka sina intressen såsom
den mördades hufvudarfvinge. Der hade emellertid
Antonius ryckt till sig makten. För att kunna
mäta sig med denne närmade sig Octavianus i början
senaten, som var Antonii dödsfiende. Flertalet af
Cæsars veteraner öfvergingo på hans sida, och i
förening med en af de för året 43 valde konsulerna
slog han Antonius vid Mutina. Men efter att sålunda
hafva nedstämt dennes anspråk på envälde öfvergaf
Octavianus senatspartiet och slöt med Antonius och
Lepidus i Bononia (43) ett förbund, enligt hvilket
de skulle såsom "triumvirer för statens ordnande"
gemensamt styra riket under 5 år. Fördraget har
blifvit kalladt "det andra triumviratet". De förbundne
rödde nu undan ej blott den republikanska frihetens
vänner, utan äfven sina personliga fiender och slogo
derefter under sig offrens egodelar. Sedan ryckte de
mot Brutus och Cassius, hvilka samlat en ansenlig
krigshär, och besegrade dem år 42 vid Filippi,
der dessa frihetens siste försvarare omkommo. Redan
förut hade den obetydlige Lepidus blifvit utstött ur
triumviratet; nu delade Octavianus och Antonius riket
sinsemellan, hvarvid den förre fick på sin lott den
vestra hälften. Vänskapen mellan dessa maktlystne män
varade dock endast så länge, som de hade gemensamma
fiender att bekämpa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
