Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ascomycetes - Asconius, Q. Pedianus - Ascosporeæ, bot. Se Ascus - Ascot - Ascus - Asdinger. Se Vandaler - Asdod - Aseitet - Aselenisk - Aselli, Kaspar - Asellus aquaticus, zool. Se Vattengråsugga - Aseptin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilkas toppceller genom att i sig utveckla askosporer
visa sig vara svampens asci. Efter befruktningen
försiggår en liflig utveckling äfven hos de närmast
befruktningsorganen befintliga mycelietrådarna, i det
att de utsända en mängd sterila hypher, som mer eller
mindre fullständigt omsluta de ascusbildande hypherna
och tillsammans med dessa bilda det (frukten hos de
högre växterna motsvarande) organ, som af allmänheten
tages för att vara svampen i sin helhet. Resultatet af
askosporernas groning är alstringen af nya mycelier. -
Jämte askosporerna ega dessa svampar mycket ofta äfven
sporer af annat slag. På myceliet hos de flesta af
dem utvecklas nämligen omedelbart och utan någon
förutgången befruktning ett (eller efter några
författares mening till och med flere) slags sporer,
hvilka ej alstras genom fri cellbildning, utan genom
celldelning. Äfven de på detta sätt uppkomna sporerna,
konidierna, ge vid groningen upphof åt nya mycelier. -
Såsom allmänt kända svampar, tillhörande Ascomycetes,
må nämnas: murklan, tryffeln och mjöldrygan. De
vigtigaste af askomyceternas underafdelningar
äro Discomycetes, Tuberaceæ och Pyrenomycetes.
V. W.
Asconius, Q. Pedianus, romersk grammatiker på
Claudii tid, bördig från Patavium (Padua), har
författat antiqvariskt värdefulla kommentarier
till några af Ciceros tal. De kommentarier
till de Verrinska talen, som tillskrifvas
A. (Psevdo-Asconius) härröra från en senare tid.
J. F. J.
Ascosporeæ, bot. Se Ascus.
Ascot [a’skott], hed i det engelska grefskapet Berks,
l mil s. v. om Windsor, 5 mil från London. I Juni
ega der årligen rum kapplöpningar ("Ascot-races"),
hvilka jämte de i Epsom, Newmarket och Doncaster äro
de mest berömda i England.
Ascus (af Grek. askós, säck), "sporhylsa",
bot., är benämningen på en cell, som genom fri
cellbildning i sig alstrar sporer. Anledningen till
namnet ligger deruti, att dessa celler oftast äro
mer eller mindre säckformiga. De uti asci bildade
sporerna kallas askosporer. Dessa sporers
form är mycket vexlande - från klotrund ända
till nålformig (t. ex. hos mjöldrygesvampen). I
afseende på spormembranens beskaffenhet råder
en öfverensstämmelse så till vida, att den alltid
utgöres af tvänne skikt: ett yttre, exosporium, och
ett inre, endosporium. Antalet sporer i hvarje ascus
är vanligen 8, ej sällan 4, men stundom äfven ett
annat. Så finnes hos lafslägtet Megalospora endast en
enda spor i hvarje sporhylsa, under det att hos en del
andra lafslägten, t. ex. Sarcogyne, sporernas antal
i en ascus kan uppgå till 100 och derutöfver. - Asci
och askoporer förekomma uteslutande hos Ascomycetes
och Lafvarna, hvilka båda växtgrupper derför också
af några författare (först af Cohn) sammanstälts
i en afdelning under namnet Ascosporeæ.
V. W.
Asdinger. Se Vandaler.
Asdod, af grekerna kalladt Azotos, en af filisteernas
fem furstestäder, säte för Dagons dyrkan.
Apostelen Filippus predikade der evangelium.
A. är numera en obetydlig by och kallas
Esdud.
Aseitet (Med.-Lat. aseitas, tillvaro i och af och
genom sig sjelf), sjelfständighet. Inom filosofien
betecknar aseitet den egenskapen hos Gud, att han i
sig sjelf har grunden till sin existens.
Aselenisk (af Grek. nekande a och selene, måne),
utan måne.
Aselli, Kaspar, eg. Gaspero Asellio, en af dem bland
det 17:de århundradets anatomer, hvilkas storartade
upptäckter väsentligt bidrogo att störta medeltidens
åsigter inom naturvetenskaperna. Han föddes omkr. 1581
i Cremona samt blef professor i anatomi och kirurgi
vid universitetet i Pavia. Sin mesta tid synes han
hafva tillbringat i Milano, der han hade praktik
som läkare och der han också gjorde den upptäckt,
som förevigat hans namn. Dittills hade man trott, att
den i matsmältningskanalen förarbetade födan upptogs
af tarmarnas vener, och att dessa förde henne till
lefvern, der hon förvandlades till blod. En dag,
d. 23 Juli 1622, då A. i sällskap med några vänner
höll på med att undersöka en öppnad lefvande hund,
fann han på dennes tarmar och tarmkäx ett det skönaste
nät af en mängd hvita strängar. "Häpen afstannade
jag min undersökning" - berättar han sjelf -, "stod
tyst en stund, hvarunder i mitt sinne hvälfde sig de
många meningarna om tarmvenerna. Försigtigt stack jag
hål på en sträng, och genast framsprang derur en hvit
vätska, liknande mjölk. Jag kunde knappt tillbakahålla
min glädje. Jag ropade till de närvarande som fordom
Archimedes: Hevreka! Jag har funnit de rätta,"
Hvad A. fann, var chylus-kärlen eller, såsom han
till följd af deras mjölklika innehåll kallade dem,
venæ lacteæ, och dermed var ett nytt slags kärl
funnet. Förut kände man endast tre slag: arterer,
vener och nerver, ty dessa sistnämnda höllos
också för kärl och ansågos hysa "lifsandarna". -
Det fulla värdet af sin upptäckt insåg dock ej
A. Han trodde nämligen, att chylus-kärlen gingo till
lefvern, och således förblef detta organ ännu en tid
ansedt såsom blodberedningsorgan. Asellis upptäckt
fullkomnades emellertid kort derpå af fransmannen
Pecquet, svensken Olof Rudbeck och dansken Thomas
Bartholinus.
Bg.
Asellus aquaticus, zool. Se Vattengråsugga.
Aseptin (af Grek. nekande a och sépsis, förruttnelse),
med., medel mot förruttnelse. Borax eller borsyradt
natron har sedan äldre tider varit ett folkmedel
mot det slags mögelbildningar i huden, hvilka
vanligen kallas lefverfläckar. Att borsyran, den
ene beståndsdelen i borax, i sådana fall var det
verksamma ämnet genom förmågan att döda hvarjehanda
mikroskopiska organismer och således äfven den
svampbildning, som förorsakar lefverfläckar, det
har först blifvit kändt sedan H. Gahn uppfann det
s. k. aseptinet. Detta, som utgöres af borsyra, kan
fås dels i pulverform, dels i lösningar, mer eller
mindre koncentrerade. Hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
