Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Armillar-sfer - Armilustrium - Arminianer - Arminius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
[cir-]keln, som representerar en genom polerna
gående storcirkel, kan man ungefär på samma
sätt som med ett astrolabium (se d. o.) uppmäta
himlakropparnas höjd, dock icke öfver horisonten,
utan öfver eqvatorn. Höjden öfver eqvatorn kallas
deklination, och denna säges vara nordlig eller
sydlig, allt efter som himlakroppen är norr eller
söder om eqvatorn. Den genom polerna och den
ifrågavarande himlakroppen gående storcirkeln
kallas derför äfven deklinationscirkel.
O. B.
Armilustrium (af Lat. arma, vapen, och lustrare,
genom ofter rena), en krigarefest, som de gamle
romarna årligen firade på Aventinska berget.
W. G. B.
Arminianer l. Remonstranter, en efter Jakob
Arminius uppkallad sekt inom reformerta kyrkan i
Nederländerna. Se Arminius, Jakob.
Arminius, äfven kallad Hermann, den såsom
Tysklands räddare prisade hjelten, föddes
omkr. år 17 f. Kr. Hans fader, Sigimer (Sigmar),
var en af höfdingarna öfver de kring Harz bosatte
cheruskerna. Redan i unga år blef Arminius af Augustus
hedrad med romersk medborgarerätt och riddarevärdighet
samt anförde cheruskiska hjelptrupper i den romerska
hären. Der lärde han sig det romerska språket och
romersk krigskonst och utbildade sig till en skicklig
fältherre. Snart skulle Rom till sin egen skada få
erfara detta.
Genom Cæsars eröfring af Gallien hade germanerna
blifvit farliga grannar till romerska riket. De
gjorde ofta plundringståg öfver gränsen, och
år 16 f. Kr. besegrade de en romersk här, hvars
befälhafvare, Lollius, stupade. Kejsar Augusti
styfsöner, Tiberius och Drusus, bragte dock genom
segerrika härnadståg folken mellan Rhen och Elbe
i beroende af Rom. Men då ståthållaren Quinctilius
Varus, omkr, 7 e. Kr., ankom till dessa trakter och
bland de germanske stammarna började skipa romersk
rätt och utpressa penningar, vaknade frihetsandan hos
de för en sådan behandling ömtålige germanerna. De
funno en skicklig och förslagen ledare i Arminius,
som genom hycklad vänskap lockade den godtrogne Varus
med tre romerska legioner och talrika förbundstrupper
in i ett af de pass (sannolikt mellan Detmold och
Lippspring), hvilka leda genom den mellan Weser,
Ems och Lippe sig sträckande Teutoburg-skogen. Der
såg den förrådda romerska hären sig plötsligt
omsvärmad af talrika skaror cherusker, chatter,
marser och brukterer, för hvilkas förnyade anfall
han, efter tre dagars förtvifladt försvar, slutligen
dukade under. Varus sjelf störtade sig på sitt svärd;
legionernas Örnar föllo i fiendernas händer, och af
hela den romerska hären fann blott en ringa del sin
räddning genom flykten (9 e. Kr.). Underrättelsen om
nederlaget väckte stor skräck i Rom. Augustus sjelf
berättas hafva i öfvermåttet af sin sorg upprepade
gånger stött sitt hufvud mot väggen under utropet:
"Varus, Varus, återgif mig mina legioner!" Man
fruktade, att snart få se germanerna inbryta i Gallien
och sjelfva Italien. Denna fruktan var dock ogrundad,
ty Varus’ besegrare åtnöjde sig med den återvunna friheten
och det tagna krigsbytet. Dertill bidrog väl äfven, att
en häftig fiendskap uppkom mellan Arminius och en annan
cheruskisk höfding, Segestes. hvars sköna dotter
Tusnelda bortröfvades af A. och blef hans maka. Deraf
förklaras ock, att germanerna underläto att draga
fördel af det farliga uppror, som vid kejsar Augusti
död (14 e. Kr.) utbröt i den romerska hären vid
Rhen. Inom kort fingo de skäl att ångra detta, ty så
snart det lyckats Germanicus, Drusi son, att stilla
upproret, förde han de ångerfulla legionerna först
mot marserna, hvilkas område ödelades, och sedan
mot chatterna, bruktererna och cheruskerna. På ett
af dessa tåg undsatte han den af Arminius belägrade
Segestes och förde denne senare jämte hans dotter
Tusnelda, Arminii maka, fångna med sig till Gallien
(15 e. Kr.). På ett nytt härnadståg s. å. trängde
han genom det pass i Teutoburg-skogen, der Varus’ här
dukat under, in på cheruskernas område och levererade
dem en drabbning, som dock ej blef afgörande. På
återtåget blef den ena romerska härafdelningen
under Cæcina angripen af Arminius i ett trångt
pass och undgick med knapp nöd Varus’ öde. Följande
sommar inskeppade Germanicus hela sin här på en vid
batavernas ö (mellan Rhen och Waal) samlad flotta af
1,000 fartyg och seglade kring frisernas kust in i
Ems, hvarifrån hären fördes landvägen till Weser,
hvilken flod han synes hafva uppnått vid Rheme,
ofvanför Minden. På Wesers motsatta sida hade
Arminius till valplats utsett ett fält, Idistavisus,
omgifvet af flodens krökningar och af skogbevuxna
höjder. - Sedan den romerska hären gått öfver floden,
uppstod en slagtning, hvilken slutades med germanernas
fullständiga nederlag. Arminius sjelf sårades och
hade endast sin hästs snabbhet att tacka för sin
räddning. Förbittrade öfver nederlaget och harmsna
öfver det segertecken, som Germanicus låtit uppsätta
på slagfältet, reste sig cheruskerna å nyo och
angrepo Germanicus, som dock segerrikt tillbakaslog
anfallet och återvände samma väg han anländt. Men
på hafvet anfölls flottan af en förskräcklig storm,
som till stor del förstörde densamma. Germanicus
umgicks likväl med planer till ett nytt fälttåg
följande år, men kallades till en annan valplats af
kejsar Tiberius, som fann det klokast att "öfverlemna
germanerna åt deras inbördes tvister". Kort derefter
(17 e. Kr.) utbröt äfven ett krig mellan det
cheruskiska förbundet under Arminii anförareskap och
Marbod, stiftaren af det markomanniska riket i Böhmen.
A. segrade, och Marbod störtades kort derefter af
goten Katvalda. Men Arminii eget fall var nära. Då
han eftersträfvade konungadömet öfver cheruskerna,
framkallade han de öfrige höfdingarnas fiendskap och
dödades på anstiftan af sina egne fränder (omkr. 20
e. Kr.). Han var då i sitt 37:de lefnadsår och hade
i 12 år "innehaft makten", d. v. s. såsom hertig ledt
cheruskernas krigiska företag.
Arminii maka, Tusnelda, var hafvande, då hon
tillfångatogs af Germanicus, och i fångenskapen födde
hon en son, Tumelicus. Denne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
