Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aristoteles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i början af hans lysande bana. Alexander återgäldade
ock frikostigt sin skuld till A. dels genom
penningeunderstöd, dels genom att till honom
från Asien hemsända ett rikt material för hans
naturvetenskapliga forskningar. A. återvände 334
till Athen, der han, i täflan med den af Platon
stiftade "Akademien", samlade omkring sig en krets
af lärjungar och inrättade en skola, Lyceum. Emedan
han der, under det han föreläste i en skuggrik park,
plägade vandra af och an (peripatein), åtföljd af
sitt auditorium, fick hans skola sedermera namn af den
Peripatetiska (se d. o.). Efter Alexanders död (323)
nödgade politiska förhållanden A. att flykta från
Athen till Kalcis på Euboea, der kan dog 322 f. Kr.
Sedan kritiken afsöndrat de vanställande uppgifter om
Aristoteles’ personlighet, hvilka härröra från hans
ovänner, framstår han som en ädel man, välvillig
och sanningsälskande. I det han med en skarp
iakttagelseförmåga och rastlös flit i samlandet af
empiriska fakta förenade en beundransvärd säkerhet
i att systematisera dessa, blef han den egentliga
naturvetenskapens grundläggare och förste målsman. Men
naturforskaren röjer sig äfven hos filosofen, som
med blicken riktad utåt, på den faktiskt gifna,
sinliga erfarenheten, i främsta rummet söker
de allmännaste synpunkterna för betraktelsen och
förklaringen af denna och sedan bemödar sig att
genomföra och tillämpa dessa synpunkter på det samlade
erfarenhetsmaterialet. Gent emot Platons genialitet
och idealistiska verldsåskådning representerar
A. sålunda det nyktra, empiriska förståndet,
hvarför ock Rafael i en af sina storartade stanser,
benämnd "Skolan i Athen", låter den förre vända sin
blick och sträcka handen uppåt, under det att den
senare betecknande pekar på den honom omgifvande
verkligheten.
Såsom skriftställare utvecklade A. en oerhörd
produktivitet, men minsta antalet af hans skrifter
är i behåll, och deribland en del endast i stympadt
skick. Likväl omfatta redan dessa icke blott alla
områden för den tidens vetande, utan äfven de flesta
af nutidens filosofiska discipliner och skilda
naturvetenskaper (matematik, fysik, astronomi,
meteorologi, botanik, zoologi m. fl.). De bland
Aristoteles’ arbeten, som äro af största vigt
för kännedomen om hans allmänna verldsåsigt, äro
Fysiken, hvartill sluter sig skriften Om uppkomst
och förgängelse, samt vidare de afhandlingar, som man
sammanfört under den gemensamma benämningen Metafysik
- af den rent tillfälliga anledningen, att de i hans
handskrifter följde näst efter (meta’) Fysiken. Dessa
afhandlingar skilja sig icke till innehållet
väsentligt från de förra, men visserligen finner man
i dem framställningen af hans yttersta principer
mera in abstracto och i en strängare vetenskaplig
form än annanstädes. Bland mera beskrifvande verk
nämna vi: Om himmelen, Om själen, Om växterna och
Djurens historia. - Hans logiska skrifter samlades af
hans lärjungar till ett helt under titeln Organon. Af
hans öfriga arbeten torde det vara nog att framhålla:
Politiken, den s. k. Nikomachiska etiken
(skrifven för hans son Nikomachos), Retoriken och Poetiken,
hvilket sistnämnda arbete dock endast är ett fragment.
Aristoteles’ filosofi framgår ur Platons idélära,
som hon vill vidare utveckla, likväl först efter
att i flere punkter hafva kritiskt vändt sig emot
och derigenom väsentligt modifierat densamma. Med
Platon är A. ense deruti, att den sanna kunskapen är
vetandet eller begreppsinsigten, äfvensom deruti,
att våra begrepp icke kunna tänkas uppkomma ur, utan
endast uppstå med anledning af de lägre formerna af
förnimmande (varseblifningen och meningen). Men då
Platon icke fann någon annan utväg än den mytiska
förklaringen af begreppen såsom reminiscenser från
en föregående, högre lifsform, fattade deremot
A. dessa begrepp mera vetenskapligt såsom gifna
till möjligheten (potentia) eller såsom anlag i
medvetandet, innan de der framträda såsom fullt
verkliga (aktuella) förnimmelser. Dermed har han
för första gången i kunskapsteorien och öfver hufvud
i vetenskapen infört potentialitetens begrepp, som
skulle spela en stor rol inom den nyare filosofien
(först och förnämligast i striden mellan Leibniz
och Locke om Cartesii "medfödda idéer" och sedan
i den Schelling-Hegelska filosofien). Vidare
följer A. sin mästare, då denne, enligt antikens
naivt objektiva åskådningssätt, sluter omedelbart
derifrån att begreppsinsigten är den till formen
fullkomliga kunskapen, dertill att begreppen också
uttrycka det väsentligt varande. Men han skiljer
sig från honom, när det blir fråga om att närmare
bestämma de objektiva begreppens eller "idéernas"
betydelse och framför allt deras förhållande till
den sinliga verkligheten. Platon hade nämligen ledt
sig till uppfattningen af idéerna såsom det enda
egentligt vetbara och väsentligt varande, derigenom
att han uppvisat dem såsom de allmänna och konstanta
formerna och lagarna i och för sinneverldens vexlande
mångfald, utan hvilka denna icke vore tänkbar eller
vore intet. Men denna (logiska) betraktelse af
idéerna uttömde enligt honom icke - eller träffade
icke ens - deras innersta natur och väsende, utan
beredde honom endast en öfvergång till att bestämma
hvad de äro i och för sig (metafysiskt betraktade),
och då fattar han dem såsom fullt sjelf ständiga och
individuella verkligheter eller väsenden; derefter
förklarar han, att de sinliga tingen deremot, endast
för så vidt de hafva del i idéerna, verkligen äro
något, men fattade såsom något mot dessa motsatt,
böra betecknas såsom ett icke-vara. För A. förvandlar
sig Platons idéverld till intet annat än det logiska
systemet af sinsemellan öfver- och underordnade,
men alla mer eller mindre allmänna eller abstrakta
begrepp, som följaktligen nödvändigt förutsätta och
hänvisa till en konkret och individuel verklighet,
af hvilken de utgöra endast den ena, om ock den
väsentliga och högre, sidan, och oberoende hvaraf
de i sin ordning vore intet. Med denna förändrade
uppfattning af idéerna sammanhänger på det närmaste,
att filosofiens uppgift för A. blef en helt annan, än
hon varit för Platon. Ty så länge idéverlden tänktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
