Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aristarchus från Samothrace - Aristarchus från Tessalonika - Aristides från Athen - Aristides från Miletos - Aristides, Publius Ælius - Aristides från Thebe - Aristillus - Aristippus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af grekiska skalder, framför alla Homeros, för
hvilkens episka dikter han gjorde gällande den
indelning (i 24 sånger), som ännu är beståndande. Hans
kritik, som var grundad på den vidsträcktaste
språk- och sakkännedom, utmärkte sig genom sans
och måtta samt den finaste filologiska takt. Den
afsåg dels att återställa den rätta läsarten, der
denna var förderfvad, dels att utmönstra en mängd
oäkta verser. - Vid förklaringen af de homeriske
sångerna fasthöll A. strängt grundsatsen att låta
Homeros förklara sig sjelf, och i detta hänseende
rönte han och hans skola häftig motsägelse af
Krates från Mallos och den af honom stiftade
s. k. Pergameniska skolan, hvilken ifrade för det
allegoriska förklaringssättet. Af Aristarchos’ många
skrifter (de uppgifvas ända till 800) hafva endast
fragment kommit till vår tid, i de s. k. "venetianska
skolierna" till Iliaden. Vid framskriden ålder lemnade
A. Alexandria, och dog på Cypern vid 72 års ålder.
A. M. A.
Aristarchus (Grek. -os) från Tessalonika, Pauli
lärjunge och trogne följeslage, omtalas ofta både
i Ap.-G. och Pauli bref. Enligt en tradition skall
A. hafva under Nero delat Pauli slutliga öde i Rom.
G. O. L.
Aristides, från Athen, Lysimachos’ son, grekisk
fältherre och statsman, föddes sannolikast omkr. 540
f. Kr. I det första persiska kriget var han en af de
tio för året 490 valde fältherrar, som kommenderade
athenarnas krigshär vid Marathon. Enligt gällande
lag skulle dessa fältherrar hafva öfverbefälet
hvar sin dag. Men då A. insåg, att under då varande
förhållanden endast Miltiades var uppgiften vuxen,
afstod han sitt befäl till denne och förmådde
de öfrige fältherrarna till detsamma. Genom denna
ädla tillbakadragenhet bidrog A. väsentligen till
segern. Efter krigets slut var han såsom arkont
verksam för sitt fädernesland och förvärfvade sig
genom sin oegennytta och fosterlandskärlek benämningen
"den rättrådige". Snart råkade han dock i konflikt
med Themistokles, hvars vidtsträfvande politiska
planer han ogillade. Spänningen mellan dessa hvar
för sig utmärkte män blef slutligen så stark, att,
om lugnet i staten skulle kunna bibehållas, endera
måste aflägsnas, och år 483 lyckades Themistokles
åstadkomma, att A. genom ostracism (omröstning
med stenskärfvor) landsförvisades. A. lemnade
fäderneslandet med en bön till gudarna, att hans
landsmän aldrig måtte få skäl att ångra denna
åtgärd. Kort före slaget vid Salamis (480) infann han
sig på gifvet tillstånd såsom frivillig vid den under
Themistokles’ befäl stående krigsmakten och deltog
med utmärkelse i striden. Följande året kommenderade
han i slaget vid Platææ den atheniensiske krigshären
och var sedermera jämte Cimon befälhafvare öfver Athens
kontingent i den grekiska förbundsflottan. I denna
egenskap tillvann han sig genom sitt rättrådiga och
humana beteende allmän tillgifvenhet från de joniske
bundsförvandternas sida, hvilka voro uppbragta öfver
den lacedemoniske öfverbefälhafvaren Pausanias’
förtryck, samt blef sålunda en orsak till att dessa
stater åt Athen uppdrogo ledningen (hegemonien)
af nationalkriget mot perserna. Äfven det
svåra och grannlaga uppdraget att bestämma
storleken af de bidrag, som hvar och en af de
förbundet tillhörande staterna borde lemna till den
gemensamme förbundshären och krigskassan, lyckades
A. fullgöra till allas belåtenhet. Han dog omkr. 468,
ännu efter döden följd af sina medborgares tacksamhet
och välsignelse. De reste åt honom en minnesvård
och bekostade med offentliga medel hans döttrars
utstyrsel. Äfven skänkte de åt hans son ett stycke
land och en penningesumma.
A. M. A.
Aristides från Miletos, grekisk författare,
lefde i 2:dra eller 1:sta årh. f. Kr. Hans Milesiska
berättelser, ett slags noveller, lästes mycket i
forntiden och öfversattes till latinet af Sisenna i
1:sta årh. f. Kr. Hvarken original eller öfversättning
finnes i behåll.
Aristides, Publius Ælius, äfven kallad Theodoros,
retor och sofist från Adriani i Mysien, lefde
i 2:dra årh. e. Kr. Han sökte med stor flit att
utbilda sig i talarekonsten, dels under ledning af
Herodes Atticus i Athen, dels genom efterbildning af
de gamle mästarna. Äfven företog han vidsträckta
resor till de fleste delarna af den då kända
verlden. Hans många skrifter, hvilka i forntiden
flitigt lästes och kommenterades, utmärkte sig mera
genom tankarnas djup och allvar än genom formens
skönhet. I synnerhet voro hans af en till vidskepelse
gränsande hänförelse genomandade religiösa föredrag
högt aktade af likstämda själar. Till dessa hörde
bland andra kejsar Marcus Aurelius, på hvilken
A. utöfvade ett stort inflytande och hvilken han
äfven förmådde att låta åter uppbygga det genom en
jordbäfning förstörda Smyrna, hvarför de tacksamme
innevånarna i denna stad hedrade honom med en
bronsstaty. A. dog i Smyrna 190. I behåll finnas 55
honom tillskrifna öfningstal, s. k. declamationes,
af hvilka dock många säkerligen äro oäkta.
A. M. A.
Aristides, målare från Thebe, samtidig med Apelles,
men något äldre än denne, var berömd för sin förmåga
att skildra det menskliga själslifvet i alla
dess vexlande stämningar. Han nämnes äfven bland
enkaustikens uppfinnare.
Aristillus (Grek. -os), en af de äldste astronomerna
af den alexandrinska skolan, lefde omkr. 300
f. Kr. Det var till stor del med hjelp af hans
observationer af fixstjernorna, som Hipparchos 150 år
senare upptäckte dagjämningspunkternas framryckande.
Aristippus (Grek. -os) den äldre är stiftaren
af den sokratiska skola, som blifvit kallad den
Cyrenaiska. Bördig från den grekiske kolonistaden
Cyrene i Afrika, efter hvilken skolan fått sitt namn,
lockades han af ryktet om Sokrates till Athen och blef
der dennes lärjunge. Emellertid synes umgänget med
Sokrates icke hafva utöfvat något djupare inflytande
hvarken på hans tidigare åsigter, hvilka i mycket
likna sofisternas, eller på det lefnadssätt, som han
medförde från sin yppiga fädernestad. Efter någon
tid uppträdde han sjelf såsom lärare. I likhet med
sofisterna bytte han ofta om vistelseort och lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
