Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arabisk konst - Arabisk literatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
soléer vid Kairo - praktfulla kupolbyggnader på
fyrkantig grund. Till den senare perioden höra
moskéerna Barkank (1149), Hassan (1300-talet) och
El Moyed (1400-talet).
På Sicilien hafva araberna efterlemnat intressanta
ruiner i de väl först under normannerna byggda
lustslotten la Zisa och la Cuba vid Palermo samt
slottet Alcazar i samma stad, hvars moriska prakt
dock endast spåras i de normanniske delarna: Capella
Palatina och Stanza di Ruggiero. Rikast utvecklade
sig morernas konst i Spanien, der Abd-ar-rahmans
moské i Cordova (786) samt moskén och minareten la
Giralda i Sevilla bära vittne om deras prakt. Framför
allt blomstrade dock den arabiska konsten i Granada,
der lustslottet och fästningen Alhambra reste sig
1248-1354 (se Alhambra). Midt emot Alhambra ligger
lustslottet Generalife med portiker, lusthus,
springbrunnar o. s. v.
Med Konstantinopels eröfring, 1453, aflöste Turkiet
det byzantinska kejsareväldet, och der blef den
kristna, till moské omformade, Aja Sofia förebild
för de praktfulla moskéerna Sulimanieh (1555),
Mahmudsmoskén och Achmedsmoskén med sina 6 minareter
och fl. a. Selim II:s moské i Adrianopel (1566-1574)
reste sin kupol på 8 polygonala pelare.
Persien påverkades starkt från det eröfrade Byzanz och
Aja Sofia. Den numera nedbrutna moskén i Tabriz och
Meidan, det praktfulla torget i Ispahan med den stora
moskén - det hela ett verk af sjah Abbas I (1586-1628)
- äro de berömdaste af detta lands konstalster.
Uti Indien, dit den ghasnevidiska dynastien på
1000-talet hade bragt islam, var det i synnerhet
stormogolerna efter 1526, som riktade landet med
arabiska praktbyggnader. Stormogol Akbar byggde
vid Delhi sin faders och vid Sekundra sitt eget
mausoleum. I Agra reste sig stora praktmoskéer och
mausoleer, ja på sjelfva Dekan vimlar Bedjapur af
islamitiska kupolbyggnader: mausoleer, palats och
moskéer, hvilka i sin ornamentik luta åt de gamla,
inhemskt hinduiska konstformerna.
L. D.
2) Arabisk musik. Arabernas musikhistoria, liksom
deras historia öfver hufvud, kan indelas i två skarpt
skilda perioder, mellan hvilka gränsen bildas af
Muhammeds uppträdande. Före Muhammed egde araberna
en diatonisk skala om 7 eller 8 tonsteg, tämligen
liknande vår nuvarande. Deras musik var homofon
eller enstämmig, d. v. s. de egde intet begrepp
om harmoni. Rytmen i deras sångmelodier var helt
och hållet bestämd af versrytmen. Efter Muhammed
ökades skaloktavens tonsteg till 18, hvilket således
förutsätter finare tonskilnader, än dem vi begagna,
enär vi indela oktaven i endast 12 (half)toner. Om
sättet huru den 18-toniga skalan uppkom råda hos
de lärde två alldeles olika meningar. Den ena
åsigtens representant, Kiesewetter, håller före,
att araberna indelade alla de hela tonstegen i sin
forna 8-gradiga skala uti tredjedels toner. Den andra
åsigten representeras af Helmholtz, som tror, att den
18-toniga skalan uppkom genom grekiskt inflytande,
nämligen genom en konsekvent utveckling af det
pythagoreiska systemet, enligt
hvilket hvarje ny ton erhålles medelst ett rent
qvintsprång. - Urgamla arabiska melodier torde ännu
finnas qvar i de visor, som sjungas af beduiner
m. fl., i dervischernas och fakirernas sånger,
i muezzins anrop till bön från de höga minareterna
o. s. v. Arabernas instrument äro lutor, hackbräden,
trumpeter samt flere slags stråk-, flöjt- och
slaginstrument.
A. L.
Arabisk literatur. Den arabiska literaturens
historia sönderfaller i tvänne hälfter: den första
omfattande tiden före Muhammed, den andra tiden efter
honom. De literära qvarlefvor, som finnas från den
för-muhammedanska perioden, utgöras endast af lyrisk
poesi, ehuruväl denna är starkt uppblandad med episka
element. Skalden var alltid på samma gång krigare:
med sin stam deltog han i faror och strider, och
om sina bragder diktade han sedan eldiga sånger. I
dessa spelar äfven kärleken en stor rol. Qvinnan
var ännu icke dömd till fängelse i harem. Fri bland
de frie, kunde hon ännu både hysa och vara föremål
för ädel kärlek och trohet. I denna anda diktade
författarna till de sju Moallakat, och prof på
det gammal-arabiska skaldskapet finnas äfven i den
samling sånger (af 521 skalder och 56 skaldinnor),
som gjordes af Abu-Temmam (d. 845 e. Kr.) och som har
titeln Hamasa. En dylik och knappt mindre omfångsrik
antologi utgafs 50 år senare af skalden Abu Bokteri
(d. 897 e. Kr.) och blef kallad den andra Hamasa.
Med Muhammeds uppträdande ändrade sig förhållandena:
de många stammarna gjordes af honom till ett helt
folk, för hvilket eröfringen var allt. I jämförelse
med de stordåd, som utfördes af Muhammed och hans här,
förbleknade glansen af den enskildes bragder. Först
i arabernas andra hemland, Spanien, skulle den gamla
ridderligheten pånyttfödas. Muhammeds tid, likasom de
närmaste kalifernas, kunde endast i ringa mån gynna
literaturen: dessa herskares uppgift var att med
eld och svärd utbreda tron på koranen. Men studiet
af denna framkallade grammatik. Det var nämligen
nödvändigt att hafva en säker text till den heliga
urkunden, hvilket åter nödgade till utforskande
af språkets lagar. Så blef arabiskan genom koranen
ett fixeradt skrifspråk. Såsom den förste bland de
arabiske grammatici namnes Abu-l-asvad (d. 688). Den
namnkunnigaste blef Sibaveih (d. 796).
Med abbasidernas upphöjelse på kalifernas tron,
750 e. Kr., började den arabiska literaturens
blomstring. Nästan alla kaliferna af denna
dynasti voro mycket bildade män och literaturens
ifrige befordrare. Till sina hof samlade de lärda
utlänningar, synnerligen grekiska och syriska läkare,
och läto genom öfversättningar sprida kännedom om
grekiska författare, såsom Hippokrates, Euklides,
Aristoteles, Ptolemaeus m. fl. Såsom främjare af
konster och vetenskaper utmärkte sig företrädesvis
Harun-er-rasjid (786-808) och Al-mamun (813-833),
hvilken sistnämnde grundade akademien i Bagdad och
samlade betydliga bibliotek. Vetenskapens ljus
strålade i sin fulla glans öfver araberna, medan den
öfriga verlden låg för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
