Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Appendix - Appenzell - Apperception - Appert - Appert - Appertinens - Appetit - Appiani, Andrea - Appianus - Appiska vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Appendix, plur. Appéndices (af Lat. appendere,
hänga vid), bihang, tillägg.
Appenzell, kanton i nordöstra Schweiz, helt
och hållet innesluten af S:t Gallen. Arealen 7,6
qv.-mil. 60,635 innev. (1870). Med undantag af den
östra delen är A. uppfyldt af höga bergsryggar
och sluter sig i s. till det 7-8 tusen fot höga
Säntisberget. Genom Sitter och Urnäsch, landets
förnämsta floder, tillhör det Rhenområdet. Till följd
af de religiösa tvistigheter, som framkallades genom
reformationen, delades A. 1597 i tvänne halfkantoner:
Ausserrhoden (landets norra del), öfvervägande
protestantiskt, och Innerrhoden (södra delen),
öfvervägande katolskt. Arealen i det förra utgör 4,7
qv.-mil med 48,726 innev. (1870), i det senare 2,9
qv.-mil med 11,909 innev. (1870). Obetydligt åkerbruk
drifves i A., men dess mer boskapsskötsel, hvilken
utgör den förnämsta inkomstkällan för befolkningen i
Innerrhoden, under det att bomullsväfnadstillverkning
och brodering af gardiner, näsdukar o. d. förnämligast
drifvas i Ausserrhoden. Utförselvaror äro, utan
nämnde artiklar, boskap, ost, smör, honing och något
stenkol. Såväl Innerrhoden som Ausserrhoden styras
demokratiskt. De tillhöra sedan 1513 det schweiziska
statsförbundet. Hufvudort i Innerrhoden: Appenzell, i
Sitterdalen, med 3,691 innev. (1870); i Ausserrhoden:
Herisau, med 9,736 innev. (1870).
Apperception (Nylat. appercéptio, uppfattning),
varseblifning, förnimmelse.
Appert [appär], François. fransk kock, hade först
anställning hos hertig Kristian IV af Zweibrücken,
var sedan i 15 år konditor i Paris och slutligen
godsegare i Massy nära Paris. Han är uppfinnare af
den s. k, Appertska metoden för konservering af
födoämnen. Denna metod, som af A. användes redan
1804, består deri, att fullt färdigberedda födoämnen
(vare sig animaliska eller vegetabiliska) inneslutas
i lufttäta blecklådor och sedan under en längre
eller kortare tid utsättas för en värmegrad af något
öfver 100° Celsius. Af den franska regeringen fick
A. ett pris af 12,000 francs med vilkor, att han
offentliggjorde sin uppfinning. Detta skedde 1810
i en skrift med titeln L’art de conserver toutes
les substances animales et végétales. Den appertska
metoden har i senare tider blifvit modifierad och
förbättrad.
Appert [appär], Benjamin Nicolas Marie, fransk
filantrop, f 1797 i Paris. Han verkade en tid såsom
lärare vid hospital och militärskolor, men utsträckte
snart sin lärareverksamhet äfven till fångarna i ett
franskt militärfängelse. Dervid blef han emellertid
anklagad att hafva främjat tvänne fångars flykt och
derför sjelf insatt i fängelse. Då han efter tre
månader frigafs, beslöt han att helt och hållet egna
sig åt fångvårdsväsendet och mildrandet af fångarnas
hårda belägenhet. Från 1825 genomreste han för studier
i detta ändamål hela Frankrike och grundade 1841 på
egen bekostnad en förbättringsanstalt för frigifna
fångar, hvilken han dock redan 1844 af penningbrist
måste nedlägga. 1846 började han en resa genom
Belgien, Preussen, Österrike, Sachsen ´
och Bajern och meddelade i flere skrifter
sina iakttagelser öfver fängelserna i dessa
land. Hans frimodiga och skarpa yttranden väckte
stor uppmärksamhet.
Appertinens. Se Adpertinens.
Appetit, Fr. (af Lat. appetitus), begär, lystnad;
matlust. - Appetitlig, som retar begären; läcker,
välsmakande.
Appiani, Andrea, "Gracernas målare", en af
Italiens anseddaste konstnärer i nyare tid, f. i
Milano 1754, d. derstädes 1817. Han var en af de unge
konstnärer, som sträfvade att lösgöra det italienska
måleriet från den manierism, i hvilken det låg bundet
under 1700-talet. För detta ändamål sökte han utbilda
sig efter de store mästarna (särskildt Correggio och
Rafael) och lyckades på det sättet blifva sin tids
förnämste freskomålare. Af Napoleon I utnämndes han
till hofmålare med ett betydande årligt underhåll,
hvilket han dock förlorade vid kejsarens fall. Han
hade året förut träffats af ett förlamande slaganfall,
och den nyss så frejdade mästaren måste nu sluta sina
dagar i armod. - Hans verk utmärka sig för renhet
i teckningen, harmoni i färgen samt frihet från den
då herskande antikhärmningen och den Davidska skolans
teatraliska väsende. Bland de förnämsta må nämnas hans
fresker i den kongl. villan i Monza (Myten om Amor
och Psyche), i S. Maria di S. Celso (Evangelisterna
och kyrkofäderna) samt i det kongl. palatset i Milano
(Skildringar ur Napoleons historia). Mindre betydande
äro hans oljemålningar.
Äfven en senare medlem af A:s slägt, Andrea
Appiani d. y., f. 1817, d. 1865, lärjunge af
historiemålaren Fr. Hayez, målade bibliska och
historiska framställningar, som icke sakna värde.
Appianus, historieskrifvare, bördig från Alexandria,
samtidig med Antoninus Pius, skref på grekiska
en romersk historia, ordnad efter de romerska
provinserna, i det hon innehåller en skildring
af dessas öden, till dess de föllo under Roms
välde. Arbetet omfattade 24 böcker, af hvilka vi
ega i behåll den 6:te och den 7:de: Spaniens och
Hannibaliska krigets historia, den 8:de: Karthagos
historia, den ll:te: Syriens historia, den 12:te:
Mithridatiska kriget, 13:de- 17:de: de borgerliga
krigen från Gracchernas tid till S. Pompeji död, och
23:dje boken: Illyriens historia, samt åtskilliga
fragment af de förlorade böckerna. Hans arbete är
en förståndigt gjord kompilation ur goda källor, som
gått förlorade, och utgör derför en vigtig ersättning
för dessa.
F. W. H-m.
Appiska vägen (Lat. Via appia) kallades den berömda,
120 romerska mil långa väg, som med otrolig möda
och kostnad anlades af censorn Appius Claudius
den blinde (312 f. Kr.). Den gick från Rom öfver
de Pontinska träsken och utefter kusten till Capua,
hvarifrån den sedan utsträcktes till Brundusium. Af de
många härvägar, som från Rom ledde genom Italien och
förbundo aflägsna militärstationer med hufvudstaden,
var den Appiska vägen den förnämsta. Öfverst var den
egentliga vägen, som hade så stor bredd, att tvänne
vagnar der beqvämt kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
