Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf / 437-438 (1876) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Algeciras - Algenib - Alger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppkommen genom sammansättning eller upprepande
af dessa funktioner, är ock en algebraisk
funktion. Motsats till algebraisk funktion är
transscendent funktion. Såsom exempel på en enkel
och en sammansatt algebraisk funktion framställa vi
följande tvänne:



Algeciras l. Algeziras (romarnes Portus albus),
stad i spanska prov. Cadiz vid Gibraltarviken,
har en väl befäst hamn samt ståtliga kyrkor och
kloster. Omkr. 18,000 innev., som drifva liflig
kusthandel. – I A. landstego araberna d. 28 April
711. Denna stad var deras första eröfring i Spanien
och förblef i deras våld till 1344, då han eröfrades
af Alfons XI. – År 1801 stodo på Algeciras redd tvänne
sjöslag emellan fransmän och spaniorer å ena sidan
samt engelsmän å den andra. I det första (d. 6 Juli)
segrade den fransk-spanska, i det senare (d. 12 Juli)
den engelska flottan.

Algenib, astron. (a Persei), stjerna af 2:dra
storleken, i stjernbilden Perseus. I de norra
trakterna synes hon ständigt öfver horisonten. –
Samma namn har äfven en stjerna af 3:dje
storleken (y Pegasi) i stjernbilden Pegasus.
R. N.

Alger, Algæ, bot., äro lågt organiserade växter,
som fortplanta sig genom sporer, efter regeln ega
blott en bål, föra klorofyll i sina celler och till
allra största delen växa i vatten. Linné ställde dem
i den sista af sexualsystemets klasser, Cryptogamia,
och innefattade under benämningen Algæ ej blott
algerna i nutidens mening utan äfven lafvarne och
lefvermossorna. Flertalet af nyare författare låta dem
bilda en klass, jämnsides med lafvar och svampar, af
sporväxternas lägre afdelning, bålsporväxterna,
Thallophyta Endl. Åtskilliga af de nyaste författarne
anse, att algerna ej utgöra en naturlig grupp,
utan att de innefatta representanter af flere skilda
hufvudgrupper, af hvilka hvar och en derjämte omfattar
en större eller mindre mängd af de växtformer,
som man benämner svampar. Den stora vexling, som
vi finna såväl hos deras fortplantningsorgan som
hos deras näringsorgan, i förening med den nära
öfverensstämmelse, som eger rum mellan olika alg- och
svampgrupper i afseende på växtlifvets högsta – och
således vid systematisering hufvudsakligen bestämmande
– organ, fortplantningsorganen, gifver ett starkt
stöd för denna uppfattning.

Algernas rätta element är vattnet. Visserligen växa
några få, sådana som de s. k. violstensalgerna
(Chroolepus-arter}, på det torra; men dessa,
liksom alla andra alger, behöfva dock för att
fullständigt genomgå sin utveckling, och särskildt
för sporbildningen, direkt inverkan af vatten. –
Algerna trifvas i alla slags vatten: i salt, i bräckt
och i sött, i det allra renaste såväl som i det af organiska
eller oorganiska ämnen mest orenade, i polarhafvets
och snöbäckarnes iskalla vatten såväl som i
heta zonens af de lodräta solstrålarne starkt
uppvärmda; ja äfven de heta källorna och de eviga
isfälten (glacierernas "röda och gröna snö"),
ega sina särskilda algfloror. – Sin starkaste
utveckling i afseende på såväl artrikedom som i
synnerhet formernas prakt uppnår algvegetationen i de
varmare tempererade och subtropiska landens haf. Men
äfven i de kallare tempererade och till och med i
de arktiska trakternas haf uppträder hon med mången
praktfull form, och vegetationen i dessa trakters
sötvattensamlingar är måhända lika formrik som den,
hvilken har sin tillvaro på motsvarande ställen i
de varmare landen. – De flesta alger förekomma, på
samma sätt som växterna i allmänhet, fästa vid andra
föremål, antingen omedelbart på vattensamlingarnas
botten eller på andra växter eller ock på djur
(t. ex. snäckor, kräftdjur o. s. v.). Rena parasiter
äro tvifvelsutan mycket fåtaliga bland algerna;
de på organiskt underlag förekommande äro sålunda
öfver hufvud blott epifyter. En stor mängd alger,
nämligen de allra flesta encelliga jämte åtskilliga
andra, äro aldrig fästa vid andra föremål, utan ligga
antingen fria på bottnen eller hålla sig flytande
nära vattenytan. Det sistnämnda är förhållandet med
de alger, som åstadkomma hvad man kallar "vattnets
blomning", med åtskilliga hafs-diatomaceer och med den
tångart, Sargassum bacciferum, som bildar det bekanta
"gräshafvet" midt ute i Atlanten.

I afseende på sin inre byggnad förete algerna mycket
stor vexling. Under det att de lägre formerna,
t. ex. flertalet af Nostocaceæ, Diatomaceæ och
Conjugatæ, äro så enkla, att individen i sin
helhet bildas af blott en enda cell, ega de högre
formerna, t. ex. de flesta Phæozoosporaceæ,
Fucaceæ (tångalger) och Florideæ (röda alger)
en inre struktur af jämförelsevis mycket hög
utveckling. Växtkroppen är nämligen hos dessa bildad
af ett oräkneligt antal celler, som äro förenade till
flere skilda slag af cellväfnader. Mellanformer
mellan dessa båda ytterligheter finna vi i
(Edogoniaceæ och talrika Chlorozoosporaceæ, med
sina till enklare cellföreningar, vanligen cellrader,
förenade mera fåtaliga celler. – Betraktar man den
enskilda, vegetativa algcellen, så finner man hos
hvarje sådan en cellvägg, hvilken, åtminstone från
början, efter regeln utgöres af äkta cellulosa,
samt ett urslemsinnehåll, protoplasma, som i sig
hyser en större eller mindre mängd af bladgrönt,
klorofyll. På närvaron af detta klorofyll beror,
att algerna ej äro eller behöfva vara parasiter. De
ursprungligen af cellulosa bestående membranen öfvergå
vid tilltagande ålder mycket ofta till geléämne;
deraf den utomordentliga slemmigheten hos tångarterna
och många andra alger. Hos andra åter upptager
cellväggen uti sig en mängd oorganiska ämnen: så hos
korallalgerna kalkföreningar och hos diatomaceerna
kiselföreningar. Dessa växter bidraga då, genom de
vid växtens död qvarblifvande mineralskeletten,
till bildning af stenarter och jordlager, sådana som
kalk, kiselskiffer och bergmjöl. – Hos många alger
innehålla cellerna intet annat färgämne än

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>