Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A är den första bokstafven i alla
indoeuropeiska språks alfabet utom i den
vanliga runföljden, der det innehar det tionde
rummet. Det är tillika det renaste och klaraste af alla
språkljud och har på ljudskalan sin plats
mellan I och U, med hvilka vokaler det
omvexlande förekommer dels i olika språk af
samma stam i beteckningar af lika eller
närstående begrepp, t.ex. Sanskr. agni, Lat. ignis,
Littau. ugnis (hvilka alla betyda eld), Sv. ugn,
dels i ett och samma språk vid ordböjning
(finna, fann, funnen) eller ordbildning (bindel,
band, bundt). Svenskan eger ett kort och
öppet a, t. ex. i grann, kall, samt ett långt
och slutet, t. ex. i gran, kal. I de nyare
språken och icke minst i vårt eget, särdeles i
våra landskapsmål, visar a benägenhet att sjunka
och fördunklas till mer eller mindre grumliga
ä- (e-) eller å-ljud, t. ex. svärt för svart, värm
för varm, ligge för ligga, å l. åv för af, sått för
satt. Dock är vårt modersmål ännu så rikt på rena
och välljudande a, att det näst italienskan är det
mest klangfulla och sångbara af Europas språk.
Ursprungligen var A äfven det musikaliska
alfabetets första bokstaf. Det var
nämligen den djupaste för musikaliskt ändamål
använda tonen ända till fram emot det 11:te
århundradet, då en djupare ton G (Gamma),
tillkom, och först på 1500-talet hade
tonsystemet erhållit den utveckling, att man på
skalan nådde djupet af stora C, som då blef
utgångspunkten för vårt nuvarande tonsystem,
i hvilket A är det sjette steget på den normala
durskalan (C dur). – ♯ höjer A till Aiss, ♭
sänker det till Ass. – A är äfven namnet på det
nottecken, som utmärker tonen A, hvarvid
A = kontra A; A = stora (grofva) A; a = lilla
(ostrukna) A; ā = ettstrukna A; ¯ā = tvåstrukna
A o. s. v. Likaledes utgör A namnet på den
sträng, tangent eller pipa, som angifver tonen A.
Såsom symboliskt tecken har A en
vidsträckt användning och betyder då i allmänhet
det första, det ursprungliga, det bestämda. Så
betecknar A på ett mynt, att det blifvit slaget
på landets förnämsta myntningsort, t. ex. på
ett franskt: Paris, på ett preussiskt: Berlin
o. s. v. (Om A på romerska mynt se
nedanför). – I Lloyd’s Register är A tecknet
för ett fartyg af första klassen, hvarvid A1
betyder, att det derjämte har fullständig utrustning;
i motsatt fall nyttjas tecknet A2. – Såsom
gammalromerskt taltecken är A = 500 och
¯A = 5000. – I Algebran nyttjas a, likasom
alfabetets närmast följande bokstäfver, till
tecken för bekanta storheter, då deremot de
obekanta betecknas med x, y och z. – I
Logiken använder man bokstafven A för att i
allmänhet beteckna ett föremål för tänkandet:
ett ting, en egenskap. A = A är formeln för
det s. k. tavtologiska omdömet, t. ex. en häst
är en häst, hvarjämte A dessutom för
korthetens skull brukas såsom tecken för ett
universelt-affirmativt omdöme, t. ex. alla menniskor
äro dödliga, i motsats till bokstafven E, som
betecknar ett universelt-negativt omdöme, t. ex.
intet djur är förnuftigt. – Slutligen ha vi att
märka uttrycket ”A och O”, grek. Α (Alfa) och
Ω (Omega) eller α och ω (den första och den
sista bokstafven i det grekiska alfabetet), ett
talesätt, som förekommer i Joh. Uppenb. 1: 8
och betyder ”Begynnelsen och Änden”, början
och slutet, det första och det sista, allt
i allom. Snart öfvergick det att beteckna
begreppet för den Evige, den Allomfattande,
hvadan också ΑΩ nyttjades i den äldsta kristna
konsten såsom Kristi monogram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed May 8 15:33:07 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfaa/0009.html
