Fig. 1.
Fig. 1.
(kranium, skalle). 1. Anat., betecknar antingen hjernskålen (Lat. cranium af Grek. kranion), d. v. s. den hvälfda del af hufvudets ben, hvilken omfattar hjernan, eller, i vidsträcktare mening, hufvudets hela benstomme. Den förra bemärkelsen är den äldre, den senare nyttjas numera lika ofta som den förra, och i denna betydelse tages ordet härnedan. - Hufvudskålen (kraniet) delas naturligen i hjernskåls- och ansigtsdelen. Hon består af 22 ben. Bland dem tillhöra 6 företrädesvis eller uteslutande hjernskålen, nämligen de pariga hjessbenen (ossa parietalia, på de följande bilderna betecknade med H), tinningbenen (ossa temporalia, TI), det opariga pannbenet (os frontale, PA) och nackbenet (os occipitale, NA). Två opariga ingå med större stycken i båda afdelningarna: kilbenet (os sphenoideum, K) och silbenet (os ethmoideum, S). Ansigtet bildas af 14 ben. 7 af dessa ligga delvis nära under huden och gifva ansigtet dess form; de äro: de pariga näsbenen (ossa nasalia, NÄ), öfverkäksbenen (ossa maxiallaria, Ö), tillsamman kallade maxillen, och okbenen (ossa zygomatica, O) samt ett oparigt: underkäken eller mandibeln (os mandibulare, U). De 7 öfriga, som icke märkas i det yttre, äro: de pariga tårbenen (ossa lacrymalia, TÅ), snäckbenen (conchæ inferiores, C) och gombenen (ossa palatina, G) samt det opariga plogbenet (vomer, PL). Härtill komma 3 små ben i hvartdera örat, hvilka tillhöra hörselorganet, och tänder, som tillhöra digestionsorganen. Hufvudskålen, sedd från sidan (se fig. 1), synes i sin helhet hafva formen af ett nedan platt och något urnaggadt päron, hvarpå tydligt märkes den brutna gränsen mellan hjernskål och ansigte. Den förra bildar en öfre större, ganska slät oval; det senare utgår derifrån som ett knöligt, oregelbundet femsidigt, nedre-främre bihang Hjernskålens bakre del bildas af nackbenet (NA), den främre af pannbenet (PA), hvilket nedåt stöder mot stora vingen (K') af kilbenet. Mellan dessa ändhvälfningar bilda hjessben (H) och tinningben (TI) ett stort, nedåt smalare, af tinningsömmen (IV) afbrutet tvärbälte, som fullständigar hvalfvets tak och sidor samt bak genom nacksömmen (I), fram genom kronsömmen (III) och dess fortsättning nedåt förenas med grannbenen. Hela ytan är tämligen slät, utom vid nedre kanten å tinningbenet. Der utgår framåt en spets, som möter en dylik från okbenet (O) och med denna bildar den äfven på lefvande märkbara okbågen (ob). Denna och en mot pannbenet uppstigande del af okbenet (O') begränsa tinninggropen, hvilken på den lefvande menniskan fylles af tinningmuskeln. Vid roten af okbågen ligger ledgropen för underkäken. Straxt der bakom synes den yttre benöppningen till hörselorganet (4), omgifven af en skarp benring (ty), och bakom denna nedskjuter det på den lefvande kännbara vårtutskottet (Tv). - Ansigtsprofilen bildas öfverst af näsbenet (NÄ), der nedom af öfverkäken, dels af dess utskott mot pannan (Ö'), dels af dess kropp (Ö). Nästaggen (nt) motsvarar nedre gränsen för den utskjutande, benlösa yttre delen af näsan; längre ned fortsättes främre profilen af tänderna och underkäken samt slutar i hakan. Ansigtets nedre gräns bildas af den horisontala underkäksdelens nedre kant (U), som vid vinkeln (uv) böjer om i den bakre kanten på underkäkens vertikala del (U'); denna delar sig uppåt i 2 spetsar, af hvilka den bakre bär ledknappen mot tinningbenet. Hela denna kontur är möjlig att känna hos den lefvande.
Fig. 2.
Kraniets form, sedd framifrån (se fig. 2), är en nedåt smalnande oval, hvars öfre rundning bildas af hjernskålen, den nedre af mandibeln. Ansigtet består af 2 symmetriska sidohalfvor. Nedom flinten (fl) skiljas de af näsbenens midtsöm, derunder af näsans skiljevägg, som ofvan utgöres af silbenets lodräta skifva (S''), nedan af plogbenet (PL). Der nedom följa såsom gränsmärken sömmen mellan maxillens halfvor, springan mellan käkarnas mediana framtänder och spåret af mandibelns sidohalfvors sammanväxning. Ansigtets massa utgöres af de 3 käkbenen och tänderna; bredden bestämmes af okbenen (O), hvilka synas hos den lefvande och starkare framträda hos magra, synnerligen mot kindknölen (kk). Der synas äfven främre hålen för ett par benkanaler (14 och 16), genom hvilka utträda nerver och blodkärl, samt framförallt 2 stora öppningar: den af ansigtsbenen omslutna, päronformiga främre näsöppningen och de båda sneda, ovala ögongroparna (orbitæ), som på gränsen mellan ansigtet och hjernskålen pyramidala sänka sig djupt in. I deras väggar ingå delar af flere förut nämnda ben samt tårbenen (TÅ, fig. 1); i pyramidens spets finnas hålet för synerven (11) samt den öfre (ösp) och den nedre (nsp) ögonspringan.
Fig. 3.
Betraktar man (se fig. 3) det inre af den afsågade, upp och ned vända kalotten (calvaria) ser man hur stor utbredning hjessbenen (H) hafva; huru de fåras af den greniga näringsarteren (mha) för dem och hårda hjernhinnan; huru de förenas af pilsömmen (II), belägen i en långsfåra (ss), taket till den stora blodledaren, samt huru nack- (I) och kron- (III) sömmarna sammanbindas af pilsömmen. I föreningspunkterna mellan dessa sömmar (der ss stå) äro ställena hos nyfödda för stora (framtill) och för lilla (baktill) hjessfontanellen. I det hela är dock äfven denna öfver hjernan liggande yta tämligen slät, synnerligen om hon jämföres med bottnen i hjernskålens inre, sedd ofvanifrån och sedan kalotten är aflägsnad (se fig. 4), ty der visa sig en mängd ojämnheter och hål. Om hålen bör dock anmärkas, att de icke finnas under lifvet, utan då fyllas af bindväf (flertalet fylles äfven af genomgående nerver eller blodkärl). Bland de i bottnen ingående benen intager nackbenet (NA) största ytan; i dess främre del synes stora nackhålet (foramen magnum, 1), genom hvilket ryggmärgen öfvergår i hjernan. Från detta sträcker sig längs den svarta linien framåt en benmassa af vexlande form och vidd, hjernskålens centrala bas (underifrån synlig i andra detaljer på fig. 7 här nedan). Denna massa bildas af nackbenets basaldel (ba), af kilbenets kropp (K), hvars öfre yta efter formen kallas "turksadeln", och främst af silbenet, hvars horisontala skifva (S'), lik en sil genomborrad af hål för luktnerverna, gifvit anledning till namnet; hon täckes bakåt af en
Fig. 4.
kilbensdel (K'') och omslutes framåt af pannbenets orbitalskifva (P'). Gränserna mellan dessa tre ben äro utmärkta genom små tvärstreck; men nack- och kilben sammansmälta tidigt till en massa (jfr dock fig. 6). Från denna bas utgå åt sidorna två par åsar; det främre utgöres af kilbenets små vingar (k''), det bakre af tinningbenens pyramider (py). De vika lateralt från hvarandra och bilda ett slags bjelkar, som stärka hjernskålens botten och uppbära dess hvalf. Rummen mellan, framom och bakom dem fyllas af tunna benskifvor, som öfverallt räcka ut till skålens uppstigande sidor (figurens dubbelkontur) och sålunda bilda största delen af hjernskålens botten. På detta sätt uppstå kring tvärbjelkarna på hvar sida 3 planer eller gropar. I den främre (a), bildad af kil- och pannben, hvilar pannloben af hjernan. I den andra (b), bildad af stora kilbensvingen och tinningbenet, hvilar tinningloben. Den bakre, i nackbenet, delas på höjden af en fåra (st) för tvärgående blodledaren och af det dervid fästa tältet i två gropar, af hvilka den öfre (c) intages af nacklobens spets, den nedre (c') af lilla hjernan. Såsom en fortsättning af dessa bottenskifvor och bjelkarnas laterala ändar uppstiger hvalfvet. På en lodrät, tvär genomskärning af kraniet (se fig. 5) ser man huru de tjocka
Fig. 5.
pyramiderna (py), svagt stödda mot nackbenets basaldel (ba), horisontalt utgå mot bottnens sidokanter, hvarest de tvärt böja uppåt i sidoväggen i de tunna tinningskifvorna (TI), som med sina öfre tillskärpta kanter i tinningsömmen (IV) omfatta och sammanhålla hjessbenen (H), ofvan förenade i pilsömmen (II). På ett lodrätt långsnitt (fig. 6
Fig. 6.
ser man, utom genomskärningen af basalmassan (ba, K och S'), huru sakta sluttande nackbenet och huru brant pannbenet uppstiger, för att i nack- och pannsöm (I och III) förenas med det jämförelsevis platta hjessbenet, som bildar högsta hvälfningen. Men om sålunda hvalfvet stadgas genom benens föreningar i stor utsträckning och genom de nämda tvärbjelkarna, visa fig. 4 och 5, att pyramiden (py) långs största delen af sina sidor och kring spetsen icke är genom sömmar fäst vid grannbenen, utan skiljes från dem genom en springa, som på ett par ställen vidgas till stora hål. Synnerligen tydligt är detta på fig. 7, som visar hjernskålens
Fig. 7.
botten nedifrån (ansigtets ben borttagna). Den bakre vidgningen i springan (2) är utloppet för hjernans blod till djupa halsvenen och genomgångsstället för IX, X och XI hjernnerverna. Den främre klyftan (7), liksom hela springan i öfrigt, fylles under lifvet af en bindesubstans, som fäster centralmassan vid omgifningen så pass smidigt, att en viss, om än ytterligt ringa svigtning kan ega rum i gränsen. Detta är af mekanisk vigt, enär hufvudets tyngd hvilar bak på denna midtelmassa i nackens ledknölar (con), som stöda mot atlas, och enär genom denna svigtning verkan på hjernan af stötar vid gång o. dyl. mildras. Ledknölarnas läge så långt fram under kraniet är egendomligt för menniskan och är ett vilkor för hufvudets upprätta hållning. Dess största tyngd ligger dock framom dem, hvarför hufvudet, när icke musklerna bevaka ställningen, sjunker framåt, t. ex. då man somnar sittande. I kraniebottnen märkas i öfrigt följande hål. Genom XII utgår tungans rörelsenerv; 3 är inre hörselöppningen, hvarest ingå hjernnerverna VII och VIII; den förra passerar genom en lång benkanal och framträder på kraniets undre yta (12), den senare utbreder sig i örats, i pyramiden belägna labyrint. På pyramidens spets mynnar en kanal (5), som börjar nedtill (6) och innehåller hjernans främre stora pulsåder (carotis interna, a). 8 är inträdesstället för den förut nämnda mellersta hjernarteren (mha). Genom 9 utgår tredje, genom 10 andra grenen af trillingnerven; den första utgår under lilla kilbensvingens (K'') bakre kant genom öfre ögongropsspringan (ösp), synlig på fig. 2 och 7. Längst fram höjer sig (fig. 4 och 6) från silbensskifvan (S') en kant, kallad "tuppkammen" (tk). Derifran sänker sig silbenets vertikala skifva (S'') ned i näshålan; spår af detta bens labyrint synes äfven på fig. 7. På denna synas ock pyramidens (py) skarpa spetsar och kanter, hvilka skaffat honom namnet tinningbenets "klippdel", samt den undre betäckningen (ty) för yttre hörselöppningen (4). Der bakom nedsticker det spetsiga pelare-utskottet (pu); der framom träffas underkäkens ledgrop (ulg) med tillhörande knöl; der utgår (z) tinningbenets andel i okbågen.
Fig. 8.
Å fig. 8 framställes kraniets undre sida med qvarsittande maxill, men borttagen underkäk, sedd något snedt bakifrån. Om denna fig. jämföres med 1, 2 och 7, inses lätt ansigtsbenens samband med hjernskålen. De ansluta sig blott till främre delen deraf, och den prickade linien al (fig. 7) angifver i hufvudsak ansigtets och svalgets bakre gräns. Mandibeln hänger löst i sin ledgång vid hjernskålen; mot maxillen sträfva alla öfriga fasta förbindelsedelar. Framtill stöder pannbenet direkt mot maxillen nära medellinien (flÖ'), indirekt åt sidorna genom okbenet (O'O), som äfven sömmas fast med kilbenets stora vinge (K') och genom okbågen till tinningbenet. Mot maxillens baksida lägga sig de med hvarandra förenade nedstigande vingarna af kilbenet (K''') och gombenet (G) samt fästa sålunda maxillens bakre del. I medellinien sker det på förut skildradt sätt af sil- och plogben. I ögonhålans mediana vägg fullständigas denna förening af det tunna tårbenet (TÅ) och den bakom det liggande tunna ytterskifvan af silbenets labyrint. Fästet är dock tämligen löst, och i grafven lossna ofta hjernskål och ansigte från hvarandra. - Utom förut beskrifna delar synas å fig. 8 de två bakre näsöppningarna, choanerna (ch), på sidorna begränsade af kilbensvingarna (K'''). Hårda gommen, som tillika är botten för näshålan, visar i en lång söm ett inre skiljemärke mellan ansigtshalfvorna, och dess främre del, maxillens gomutskott (Ö'''), skiljes äfven af en söm från den bakre, gombenets horisontala del (G). I hästskoform sitta i maxillens alveolarutskott tänderna (hos fullvuxna normalt 16); i hvarje halfva: skär- eller framtänderna (1, 2), hörntanden (3), små (4, 5) och större (6 - 8) kindtänderna. På ytan synas alla dessa ben fasta; men i genomskärning befinnas de flesta mer eller mindre håliga. På fig. 3 - 6 ses huru hjernskålens platta ben bestå af en yttre och en inre fast skifva (lamina vitrea), med mellanliggande svampig substans (diploë). Glesnar denna svampmassa ytterligare på något ställe, uppstå större hålor. Så sker regelbundet i flinten, hvarest bildas stundom ganska stora pannhålor (ph). På samma sätt uppstår kilbenshålan (kh, fig. 6), äfvenså silbenshålorna (fig. 7) och de stora hålor, som intaga största delen af maxillens kropp (Ö). Alla dessa kommunicera med näshålan genom särskilda öppningar (kilbenshålans, se 13, fig. 7) och innehålla luft, hvarigenom hufvudet blir lättare, än om benen vore solida.
2. Antropol. och etnogr. Menniskans hufvudskål visar sig i allmänhet äga de relativt största dimensionerna i den del, hvars storlek beror af den omslutna hjernan, organet för intelligensen. Då hon tillika genom form, plats, hållning, o. s. v., är synnerligen utmärkt och i ögonen springande, har man å ena sidan trott sig af hennes storlek och formdetaljer kunna sluta till både den allmänna psykiska utvecklingsgraden och den särskilda begåfningen hos i detta afseende undersökta individer samt å andra sidan sökt i hennes yttre former finna fasta, men lätt skönjbara karakterer för olika folkraser, så vidt detta är möjligt endast med hänsyn till en enda del af en rikhaltig organkomplex. Studierna i den förra riktningen hafva dock, sedan den på delvis falska förutsättningar grundade frenologien (se d. o.) visat sig ohållbar i sin hittills varande form, ännu icke ledt till mera än några allmänna förmodanden om ett storleksminimum såsom ett vilkor för möjlighet af intelligens, om en viss proportion i flertalet fall mellan hjernskålens kapacitet, eller med andra ord hjernans volym, och psykisk begåfning, o. dyl. På det senare området införde först svensken A. Retzius (på 1840-talet) reda och system. Han ansåg alla menniskorasers kranier kunna ordnas i två hufvudgrupper, med former bestämbara äfven på hufvudet hos lefvande, särdeles vid betraktande uppifrån och fran sidan. Den ena gruppen utmärker sig genom mera långsträckt och smalare hjernskål, och denna kallade han dolikocefal l. långhufvad (fig. a) den andra åter har kortare och bredare
Fig. a.
hjernskål, och denna kallade han brakycefal l. korthufvad (fig. b). För att markera att matematiskt
Fig. b.
uttrycka förhållandena jämförde han längden, satt till 1,000, med bredden efter formeln L : B = 1000 : x den s. k. "Retzius formel". x har fått namnet kraniets längd-bredd-index, eller helt enkelt "kraniets index". För de långhufvade fann Retzius index vara vid pass 750, stundom öfver, stundom under detta tal, eller bredden omkr. 1/4 mindre än längden; för de korthufvade varierande mellan 800 - 850, således bredden blott 1/5 - 1/8 mindre än längden. Då likväl en mängd mellanformer finnes, får det allmänna utseendet, när ett kranium närmar sig midtområdet mellan båda grupperna, bestämma till hvilken af dem en särskild hufvudskåls form eller den hvarje folkras utmärkande bör hänföras. Retzius fäste likväl icke uteslutande afseende vid hjernskålen, utan intog redan från första början i sitt system äfven kraniets andra del, ansigtet. Han fann käkapparaten i allmänhet hos en del folk utmärka sig genom mera fin byggnad, vara mindre framskjutande och derigenom gifva ansigtsplanet en från det lodräta mindre afvikande ställning, och denna benämnde han ortognat, l. rät-käkig (fig. c).
Fig. c.
En gröfre, mera framskjutande käkbildning, kallade han prognat l. framkäkig (fig. d).
Fig. d.
Då dessa två ansigtsformer finnas både hos lång- och korthufvade, särskilde han följande, af bilderna förtydligade fyra folkgrupper efter deras allmänna kranieform:
| dolikocefala |
| ||||
| brakycefala |
|
Efter detta schema upprättade Retzius tidigt en lista öfver de folk, hvilkas kranier han haft tillfälle undersöka; och denna uppställning har befunnits så natursann, att hon ännu står fast i sina hufvuddrag. Det af Retzius gifna uppslaget till forskningsriktning, af honom sjelf kalladt "försök", har nämligen fullföljts af en mängd arbetare af första rangen: v. Baër, Ecker, Virchow, Welcker, Broca, Huxley m. fl., utan att man likväl lyckats komma längre än till Retzius' "ungefär", äfven för de nyuppställda mellangrupperna. - Welcker har fäst synnerlig uppmärksamhet vid hufvudskålens höjd ogh infört en höjd-bredd-index. Han har mellan de båda ytterligheterna, doliko- och brakycefaler, uppställt en midtform, ortocefal l. räthufvad; och då ansigtsplanet äfven kan vara framåt öfverhängande upptill, bakåt draget nedtill, såsom hos barn, har han till orto- och prognater lagt opistognater l. bakåtkäkige. - Broca har äfven uppställt en midtform, mesaticefal, samt äfven sub-dolikocefala och sub-brakycefala former, alltefter som index närmar sig den siffra han antagit för sina extremer med Retzius' benämningar. Derjämte har Broca påvisat vigten af att urskilja huruvida vid doliko- och brakycefali förlängningen eller förkortningen af kraniet finnes i pann- eller nackregionen. - Huxley, som gifver kranieformen en underordnad plats i sin indelning af menniskorna, bibehåller Retzius' doliko- och brakycefaler, med gränsen mellan dem vid en index på 80, och delar med hänsyn till indices den första gruppen i 4, den senare i 2 underafdelningar. Att man ej lyckats komma längre än till endast fixering och namngifning af en midtform och af ett "mer eller mindre" på ömse sidor af denna (hvars indexvärde för öfrigt redan var angifvet af Retzius), har sin grund i ämnets beskaffenhet, svårigheterna vid dess bearbetning äro nämligen mycket stora. Redan metoden att under sifferformler bringa den långt ifrån matematiskt regelbundna hjernskålens fint nyanserade kroklinier och de karakteriserande punkterna i ansigtet har visat sig omöjlig, så mycket mer som alla de punkter, från hvilka man skulle hafva att utgå för bestämmande af de öfriga, äro särdeles rörliga, äfven hos individer af uppenbart samma ras och samma hufvudskålsform. Vidare är rasblandningen hos kulturfolken mycket långt gången; och då man endast ur dem kan hemta tillräckligt undersökningsmaterial, blir detta följaktligen icke pålitligt, icke rent, icke fullt bevisande. Och slutligen måste ett närmare studium göras af de formvexlingar man hittills blott ofullständigt observerat beroende på olika åldrar och kön, ett studium, som, af lätt begripliga skäl, endast mycket långsamt och i fragment kan drifvas till erforderlig noggranhet. Retzius insåg också utan tvifvel dessa och andra svårigheter att genom tal och mått fastställa kraniets formvexlingar närmare än han det gjorde. Han förlade derför dessa vexlingars karakteristik till sina beskrifningar såväl öfver enskilda kranier som öfver kraniegrupper. Dervid har intet af de ofvannämnda författarnas indelningsmoment undgått honom. Men han vann genom detta tillvägagående större lätthet att i ord, som ofta åtföljdes af bild, inlägga och tydliggöra de allra finaste nyanser, och han egde friheten af en vida fullständigare skildring, än om han varit buuden af ett sträft schema, grundadt på en enda karakter. Derigenom har han äfven besparat vetenskapen tyngden af en mängd hvarandra korsande, genom sin halfva likhet förvillande och sannolikt i framtiden försvinnande namn.
I sammanhang med frågan om naturliga vexlingar i hufvudskålens form böra äfven omtalas afsigtligt omformade kranier. Sådan omformning genom yttre åtgärder brukas ännu af flere folk och har fordomtima användts af än flere, hvilkas efterkommande lokalt fortfarande öfva den ärfda seden ehuru de icke tyckas känna sedens uppkomstsätt och än mindre afsigten dermed. Bruket förefinnes i sådan utbredning att med undantag för Australien, ingen verldsdel varit eller är fri derifrån. Det har funnits i äldre tider och finnes, om ock i mindre skala på spridda trakter i hela vestra Amerika, från eskimoerna i norr till patagonierna i söder, talrikast och grundligast hos nootka-kolumbier, mejikaner och peruaner, bland öboarna i Stilla hafvet, från Japan till Nya Kaledonien, i Asien (bland mongoler, siameser, sydhinduer m. fl.), der det tyckes ursprungligen hafva öfvats i trakterna för de turanska folkens stamhem. Afrika är ännu icke undersökt tillräckligt i detta hänseende, men man har funnit bruket hos Nord-Afrikas maurer och långt inne i centrallandet i mussumba-riket. Äfven i Europa har det förekommit. Herodotos omtalar, att det öfvats på Krim, och andra författare omnämna dess förekomst bland tracier och macedonier. Spridda omformade kranier äro funna i nedre Österrike, Böhmen, Savojen, Schweiz, England, Rhentrakten och Frankrike. Ehuru antalet icke är stort, torde det dock vara tillräckligt för att visa, att bruket varit hemsed på dessa ställen. I Frankrike har man observerat bruket ännu i dag inom en följd af trakter från Rouen öfver Paris ned till Toulouse, Haute Garonne och Carcassonne. På dessa ställen brukar man linda det nyfödda barnets hufvud med en remsa, som innehåller en hård skifva af trä eller metall, dels öfver stora fontanellen, dels kring bakhufvud och panna, så fast, att apparaten flerstädes fått namnet "serre-tête", eller hufvud-snörpe. Grundligare gör man det på andra ställeu. Man lägger den nyföddes hufvud på hö eller på trä och surrar kring det i denna ställning med bindor eller bast; eller man lägger på pannan eller hjessan, alltefter som man vill få en hög eller en låg form på hufvudskålen, en sandpåse eller en brädlapp och binder fast dem, ja åtdrager banden successivt. Af dessa bandage får barnet ständigt plågas under första lifsperioden, på vissa ställen ända till 2 - 3 år. Många dö deraf, men flertalet torde öfverlefva pinan. Likaså vexla verkningarna på hjernan. Man påstår, att chinukernas höfdingar, hvilka alla hafva i så hög grad omformade hufvud, att de af den hvita nordamerikanska befolkningen fått namnet "flatheads" (platthufvud) likväl visa den hos rödskinnen vanliga intelligensen. Anledningen till denna i våra ögon så onaturliga sed är att den hufvudskålsbildning, som de olika folkstammarna af naturen hafva, af dem anses skön och att de genom konst söka vinna än större skönhet, i det de genom sådana pressningsåtgärder öfverdrifva ett naturanlag. Det är samma ömkliga behagsjuka, som framkallat och gjort till mode i Kina förkrympningen af fötterna, hos oss och hos andra folk bålens vanskapande genom snörlif.
G. v. D.
