(af Lat. adsonare, ljuda med, instämma, gifva genljud), "samklang", metr., är i sin enklaste och allmännaste form en art ofullständigt rim, som består deruti, att slutstafvelserna i flere närstående versrader hafva samma vokaler, under det att ingen hänsyn tages till de på dessa följande konsonanterna. Sålunda eger assonans rum mellan stol och blod, mellan till och strid. Under denne form är assonansen vanlig i flere lands folkdiktning såsom nödhjelp i st. f. rim. Så förekommer ofta assonans i st. f. verkligt rim i de svenska folkvisorna, från de äldsta till våra dagars. Ex. lemna följande tvänne verspar, af hvilka det första har blott assonans, det senare verkligt rim:
Lilla Kerstin tar på sig skarlakan blå,
Så rider hon sig till konungens gård.Och lilla Kerstin hon för sin fader steg,
Och konungen henne med ögonen neg.
På samma sätt i den tyska folkdiktningen.
Assonansen kan betraktas som det verkliga rimmets historiske förelöpare, såsom den enklare och ursprungligare form, hvarur den senare mer konstnärlige formen utvecklade sig. Det mindre öfvade örat fäste sig, naturligt nog, till en början endast vid vokalernas samklang, men ett för välljud mera utbildadt öra fordrade sedan äfven öfverensstämmelse mellan de derefter följande konsonanterna. I den franska medeltidsdiktningen se vi denna utveckling från assonans till rim försiggå. Der är assonansen i st. f. rim den regelbundne och allmänne konstformen ända till slutet af 12:te årh.; då först aflöses assonansen af slutrimmet. Der sluta hela strofer ("tirader"), med stundom ända till flere hundra versrader, på betonad stafvelse med samma vokal, t. ex. ur dikten om Saint Alexis (från 11:te årh.) parchamin, mercit, Alexis, escrist, revint. Äfven den rika spanska romansliteraturen nyttjar än i dag assonans såsom herskande rimform. Der slutar hvarje versrad, en hel dikt igenom, på stafvelser med samma vokaler, t. ex. crecida, mentira, Liria, la vida o. s. v. De spår af assonans, som man trott sig finna i fornhögtyskan, äro tämligen osäkra. - Assonans kan äfven äga rum mellan stafvelser i samma versrad, såsom i den fornnordiske assonansen (hvarom straxt nedan), eller såsom i denna versrad (af Göthe):
Da pfeift es und geigt es und klinget und klirrt.
Assonansen har här en ljudhärmande verkan. Der en sådan ej afses, bör assonans inuti versen i nutida rimmad diktning undvikas, emedan den förtager slutrimmets verkan. Det har ock anmärkts som fel i en viss svensk skalds versbyggnad, att han tillåter sig oregelbundna assonanser inuti versen.
I den fornnordiska versläran utbildade sig assonansen på ett alldeles egendomligt sätt. Der är den stafvelseslutande konsonanten eller konsonantförbindelsen af så stor betydelse för assonansen, att dels assonans med blott vokal ytterst sällan nyttjas, och endast då stafvelserna sluta på samma vokal, dels assonans t. o. m. kan ega rum mellan stafvelser med olika vokaler, men med samma slutande konsonanter. Den fornnordiske assonansen eger rum, då i samma versrad tvänne betonade stafvelser förekomma, hvilka sluta på samma eller likartade ljud. Den fornnordiske assonansen, sådan vi finna den redan i de tidigaste fornnordiska dikter, der den förekommer, är af två slag: 1) hel-assonans, Isl. aðdalhending (hending, stafvelserim), och 2) half-assonans, Isl. skothending. Hel-assonans eger rum, antigen då de båda stafvelserna ändas på samme konsonant eller konsonanter och hafva samme föregående vokal, t. ex. i Isl. borð-a och orð-um, eller - ett sällan förekommande slag af hel-assonans - då de båda stafvelserna sluta med samme vokal eller diftong, t. ex. i Isl. blá och rá. Half-assonans eger rum, då de båda stafvelserna hafva samme slutkonsonant (l. konsonanter), men olika föregående vokaler, t. ex. i Isl. forð-um och harð-ir. Stafvelserna afdelas enligt den gamla versläran så, som här skett, i det att till första stafvelsen i osammansatta ord räknas så många konsonanter, som kunna uttalas. Böjningsändelser, i synnerhet r och s, samt afledningsändelser, såsom l, n, r, v, j, behöfva dock icke medräknas vid assonansen, hvarför t. ex. arð-r och harð-s bilda god hel-assonans med hvarandra. I den äldsta fornnorska poesien förekommer assonansen mycket sparsamt och oregelbundet; i eddasångerna, som i regeln icke hafva assonans, utan blott alliteration, förekommer assonans här och der, t. ex. i Völuspå omkr. 20 gånger, i Atlamål, som af alla eddasånger har det största antalet assonanser, omkr. 50 gånger i 103 vers. Sin allmännaste användning och sin regelbundna utbildning fick assonansen i det fornnordiska drottqvädet, en versart med åttaradiga strofer och tre versfötter i hvar rad, samt i dettas utfidgade fyrfotade form (på isländska kallad hrynhenda eller liljulag). Äfven i de äldsta dikterna i drottqvädets versart förekommer emellertid assonansen alldeles oregelbundet. Så har det ålderdomliga Kråkomål (Ragnar Lodbroks dödssång) i sina tio-radiga strofer (en äldre form af drottqväde) blott enstaka assonanser, stundom ända till 6 gånger i hvar strof, men ofta blott 1 till 2 gånger, medan i några strofer assonans alldeles saknas. Egendomligt är, att i dessa äldsta spår af assonansens förekomst half-assonansen är vanligare än helassonansen. Deraf, såväl som af andra skäl, synes man kunna sluta, att den fornnordiske assonansen icke har något samband med den romanske (för hvilken ofvan redogjorts), utan är en sjelfständig nordisk bildning. Det fina öra för språkljudens harmoni, som nordbon i äldsta tider röjer, måste inom versläran lätt föra till en sådan utveckling af den från gemensam germansk tid kände rimformen alliteration (se d. o.), att icke endast stafvelsernas begynnelseljud, utan äfven deras slutljud, i början oftast blott de slutande konsonanterna, blefvo använda itll höjande af versens välljud. Men det är naturligt, att fordran på än större välljud snart skulle framkalla likhet äfven mellan de föregående vokalerna. Till en början förekom detta slags rim blott tillfälligtvis, såsom i Völuspå, men man vande sig småningom dervid, och så uppväxte en verklig konstform, en märklig nyskapelse af den fornnordiske anden. Ännu i dikter af de äldste namngifne fornnordiske skalderna, såsom Brage och Tjodolf, är assonansens användning ej fullt regelbunden, men under den konstmässiga skaldediktningens tid blefvo snart stränga regler gällande. I drottqväde eller hrynhenda skulle enligt dessa regler ett assonerande stafvelsepar finnas i hvarje versrad, af hvilka det half-assonerande borde stå i den udda, det hel-assonerande i den jämna versraden. De båda assonerande stafvelserna borde hälst stå så lång från hvarandra som möjligt. Exempel lemnar följande halfva strof (Isl. visu-helmingr) af ett drottqväde:
Lætr *) så, er Håkun heitir,
hann rekkir lið, bannat,
jörð kann frelsa fyrðum
friðrofs, konungr ofsa.*) Half-assonanserna äro här utmärkta med spärrad,
hel-assonanserna med kursiv och alliterationen med fet stil.
Ett annat exempel lemnar följande fjerdedels strof (Isl. visu-fjórðungr) af en dikt i hrynhenda:
Mánadag kvaddi mildingr sina
Menn, drifu hart til vápna sennu.
Det fans dock många konstmässiga förändringar af det regelbundna drottqvädets assonanslagar, såsom då alla versraderna fingo hel-assonans eller hade tre assonerande stafvelser o. s. v. - En svensk runsten, den ryktbare Karlevi-stenen på Öland (hvilken stundom - ehuru, enligt Bugge, med orätt - antagits vara diktad af en norsk viking), har en inskrift med en hel strof i regelbundet drottqväde med half- och hel-assonanser. Det förtäljes ock om danska kungar, att de diktat i drottqväde. Af dessa och andra skäl är det sannolikt, att assonansens rimform i forntiden varit inhemsk i alla de nordiska landen och ej, såsom den norske forskaren R. Keyser förmodar, varit en särskildt norsk utbildning. - Såsom prof på nyare försök att efterbilda assonansen må anföras följande af norrmannen P. A. Munch gjorda, mästerliga öfversättning af den strof i hrynhenda, hvaraf ofvan anfördes en fjerdedel på fornnorska:
Mandag fyrsten sine mønstred;
mænd løb haardt mod fjenden at baarde.
Inges hird saa man op at gange
aarle morgen til Sverres-borgen.
Mod dem reiste man merker brede,
mange stænger og kæmped' længe;
begling stod i brodde-haglen
brendte skuder, mens fjender rendte.
I Danmark har C. Rosenberg ypperligt återgifvit assonansen i öfversättningar från fornnorskan. I Sverige har Clas Livijn i en dikt, "Styrkan", sökt efterbilda assonansen: som prof derpå må följande fjerdedels strof anföras:
Mörk de Oden märka
Midt på fältet sitta.
På svenska kan assonans i fornnordisk mening återgifvas med "midrim" eller "inrim"; på norska brukas namnet "linierim", på danska "indrim". - Utan något historiskt samband med den gamle assonansen finnes i äldre svensk poesi ej sällan half-assonans nyttjad såsom slutrim och som nödhjelp för detta. Så svara i gamla psalmboken sådana verser som dessa:
Beviste mig sin nåd.
- - -
Mer än jag honom bad,
eller dessa:
Hvar blefve då dit låf
- - -
När man är lagd i graf
mot andra med verkligt rim. Det är af vigt att påminna sig detta, då man ofta försökt att af slutrimmet draga slutsatser rörande uttalet.
Fr. L-r.
