Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 53 —
annan att tinna behag i en sådan nödvändighet. Hon kände sig
brottslig, ovärdig och nära sin undergång. Hon greps af förtviflan och lust
att gråta. Om hon varit allena, hade hon kastat sig på knä, slagit sig
för bröstet och ropat: »O, min synd!»
Nu tog Acte henne vid handen och förde henne genom de inre
rummen till stora salen, där festen skulle hållas. Det var mörkt för
hennes ögon, sus i hennes öron af inre uppror, hennes hjärtas slag
hindrade henne att andas. Som i en dröm såg hon tusentals lampor
gnistra på borden och på väggarna, som i en dröm hörde hon ropen,
med hvilka gästerna hälsade kejsaren, och som genom en slöja såg hon
kejsaren själf. Larmet bedöfvade, glansen förvirrade och dofterna
berusade henne, hon förlorade nästan medvetandet och kunde knappast
känna igen Acte, som förde henne till bordet och sj^lf tog plats vid
hennes sida.
Men så hördes en låg, välkänd stämma från andra sidan:
»Jag hälsar dig, du skönaste bland jungfrur på jorden och stjärnor
på himlahvalfvet. Jag hälsar dig, gudalika Callina.»
Lygia, som återhämtat sig litet, såg upp. Vid hennes sida låg
Vinicius.
Han var utan toga, bekvämlighet och bruk fordrade att togan
bortlades vid festen. Han bar endast en skarlakansfärgad tunika utan
ärmar, på hvilken voro broderade palmblad af silfver. Hans armar voro
bara och efter österländskt bruk prydda med två breda guldringar ofvan
armbågen, håren voro omsorgsfullt bortryckta. De voro släta men
alltför muskulösa — soldatarmar, gjorda för svärd och sköld. På hufvudet
bar han en krans af rosor. Med sina hopvuxna ögonbryn, sina strålande
ögon och sin mörka hy tycktes han vara ungdom och styrka
förkroppsligade. Han föreföll Lygia så vacker, att fastän hennes första förvirring
gått öfver, hon knappast var i stånd att svara:
»Var hälsad, Marcus.»
Han sade:
»Lyckliga äro mina ögon, som se dig, lyckliga mina öron, som höra
din röst, kärare för mig än lutans och cittrans toner. Om jag hade alt
välja hvem som skulle sitta vid min sida i dag på festen, Venus eller
du, Lygia, skulle jag välja dig, gudomliga!»
Och han såg på jungfrun som för att mätta sig med åsynen af
henne, som för att förbränna hennes ögon med glöden ur sina. Hans
blick gled från hennes ansikte ned mot hennes hals och bara armar,
smekte hennes vackra linjer, beundrade henne, omfamnade henne,
förtärde henne, men vid sidan af hans åtrå skimrade lycka, beundran och
en hänförelse utan gräns inom honom.
»Jag visste, att jag skulle få se dig i kejsarens hus,» fortsatte hnn,
»men ändå, när jag såg dig, genomströmmades hela min själ af en sådan
tjusning, som om en helt och hållet oväntad lycka mött mig.»
Lygia hade nu hämtat sig något Hon kände att ibland denna
människomassa och i bela palatset var han den ende, som stod henne
nära, och hon började tala med honom och fråga om allt det hon ej
förstod och som fyllde henne med rädsla. Hur visste han, att han
skulle finna henne i palatset? Hvarför var hon där? Hvarför tog henne
kejsaren från Pomponia? Hon kunde dö af oro och förtviflan, oin ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
