Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folket - XXIII. Folksånger och Folkmusik - Romanser eller Riddarevisor - 1. Hertig Silfverdal - 2. Grefvens döttrar vid Östervallahed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
Då rider han sig uppå konungens gård,
Der friar han till jungfrun för honom ute står;
Den sorg faller vida!
«Och hören I, skön jungfru, hvad jag Er säga må:
Och viljen I ej blifva min unga gemål?»
Min sorg faller vida!
«Och inte jag det vill, och inte jag det får;
Min fader mig bortlofva, när som jag var tu år;
Min sorg faller vida!
Jag väntar oeh jag längtar, han kommer väl en gång;
Men himmelen skall veta, hur tiden görs mig lång».
Min sorg faller vida!
Herr Silfverdal han visar sitt halfva gullband
Och maken dertill sken på sköna jungfruns barm.
Min sorg faller vida!
Oeh jungfrun tog bandet ur Silfverdals hand
Och lade sin snöhvita hand uti hans.
Min sorg faller vida!
2.
Grefvens döttrar vid Östervallahed.
Variant af Grefvens döttrar vid Elfvabolid (Geijer
och Afzelius, N:o 11), upptecknad i Lekebergslagen.
Det bodde en herre på Östervallahed;
Han hade tre döttrar och granna voro de:
Med all äran.
Den ena var så däjelig, den andra var så grann,
Den tredje hon förlofva’, hon aldrig tog sig man.
Med all äran.
Det spordes öfver städer, det spordes ölver land,
Det spordes ned till Necken i snöhvitan sand.
^ Med all äran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
