Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SAGA OM EN SAGA.
147
hon då, om alla sagans kapitel vore dylika, något
så när afslutade äfventyr. Det skulle bli svårt att
genomföra, men nog kunde det gå för sig. Det
skulle törhända bli luckor i sammanhanget ibland.
Ja, men det skulle ge boken stor rikedom och
styrka.
Nu voro två viktiga saker afgjorda. Det var
klart, att boken skulle bli en roman, och att hvarje
kapitel skulle vara ett helt för sig, men det var ej
så särdeles mycket vunnet härmed. Hon, som hade
undfått idén att skrifva värmlandskavaljerernas saga,
då hon var tjugutvå år, började vid denna tid
nalkas trettiotalet och hade ej hunnit skrifva mer än
två kapitel. Hvart hade åren tagit vägen för henne?
Hon hade genomgått seminariet, hon var sedan flera
år lärarinna i Landskrona, hon hade intresserat
sig för mycket och sysslat med mångahanda, men
sagan var lika oskrifven. En mängd material var
visserligen samladt. Men hvad betydde detta, att
hon hade så svårt att skrifva ned det? Hvarför kom
aldrig inspirationen till henne? Hvarför gled
pennan så långsamt öfver papperet? Hon hade nog
sina mörka stunder vid den tiden. Hon skulle
visst aldrig bli färdig med detta. Hon var den
tjänaren, som gräfde ned sitt pund i jorden och aldrig
gjorde något försök att använda det.
Det förhöll sig emellertid så, att allt detta
tilldrog sig under åttiotalet, den stränga
verklighetsdiktens bästa tid. Hon beundrade den tidens stora
mästare och tänkte aldrig på att man kunde
använda ett annat språk för dikten än det, som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
