Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Icke ens ett aspirationsljud i l-ljudets ställe är i stånd
att synnerligen minska ljudförbindelsens veka klang:
hind hand hund.
Endast i det sistnämda ordet med sin mörka vokal
är det skarpa aspirationsljudet i stånd att frambringa ett
hårdt ord, t. ex. i uttrycken: »du hund», »slita en hund»,
»en oren hund» o. s. v. Men i och för sig tycks denna
ljudsammanställning angifva, att vår hund är en trogen,
omhuldad och gärna sedd vän, icke en arg, ful och
grof engelsk »dog». (En liknande varm ljudförbindelse, om
också bildad på annan grund, tycker man sig spåra i det
latinska canis, hvaremot det franska chien med sitt skarpa
förljud får en med vårt »hundkreatur» besläktad anstrykning,
ty när vi vilja tala föraktligt om vår vän hunden, nödgas,
vi ofta hopkoppla honom med det hårda ordet kreatur.)
Icke ens ett skarpt hväsljud, t. ex. f, är i stånd att
förtaga ljudens veka klang:
finn fann funn,
och ett vekt ansatt s som förljud gifver oss:
sinn sann sunn.
Taga vi nu den veka klangkonsonanten l till slutljud,
så erhålla vi:
ill all ull.
Det intensiva i-ljudet får en så skarp utklang uti ill,,
att l-ljudet förlorar sin veka ton, hvilken i stället blir nästan
skrällande, hvarför ljudförbindelsen är af stor verkan uti
sådana ord som illa, ilska, i hvilket senare ord 1-klangen
ytterligare fördunklas och får en ful bifärg af sk-ljuden.
Men »all» är ett »skönt» ord, och i »ull» är l-ljudet i stånd
att lysa upp den mörka vokalen och göra ljudförbindelsen
»mjuk».
Men insätta vi nu därjämte l såsom förljud, så uppstå
de vekt och varmt klingande barnkammarorden:
lill(a) lall(a) lull(a),
hvaremot ljudförbindelsen hårdnar genom ett kraftigt
klanglöst förljud:
till tall tull
still stall stull
fill fall full.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
