Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Satser i uttalsfrågan, särskildt med hänsyn till högsvenskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Högsvenskan såsom den svenska vetenskapens och
skaldekonstens, den högre odlingens språk är alla svenskars
gemensamma modersmål och bör i denna sin egenskap af
hvarje svensk åtnjuta kärlek och aktning, rykt och vård.
Såsom samtalsspråk är högsvenskan ej att söka inom
någon viss landsdel, icke ens inom någon viss samhällsklass.
Den kan finnas hos personer, som sakna högre inteliektuel
eller s. k. lärd bildning, men finnes vanligen hos ett
jämförelsevis mindre antal personer, utrustade med sistnämda
art af bildning. Den framträder hos vissa personer inom
alla delar af Sverige, mest dock i dess mellersta del.
Högsvenskan är lika litet som något bygdemål fullständigt
förverkligad hos någon enskild, utan förblifver liksom det
senare ett ideal, som sträfvar efter förverkligande.
Högsvenskans kännetecken är, att man hos de talande
i trots af smärre ljudskiljaktigheter ej är i stånd att
upptäcka någon genomgående egendomlighet, som är väsentlig
för det ena eller andra bygdemålet eller lägre stadsspråket.
Sammanfattningen af det gemensamma i dessa personers
tydliga medvetande om beskaffenheten af de språkljud, de
erkänna såsom riktiga – äfven om de ej alltid använda
alla dessa ljud i sitt hvardagstal – är hvad man kallat
det högsvenska språkljudsmedvetandet, och det tillhör den
på detta område arbetande språkmannen att i enlighet med
detta medvetande uppsamla och så tydligt som möjligt
beteckna högsvenskans språkljud samt i de fall – kanske
i några hundra ord – där ljuden befinnas omtvistade, söka
på vetenskaplig väg eller i enlighet med språkets ljudlagar
och öfriga bestämmande faktorer afgöra, hvilket ljud som
är det riktiga eller hvilket som eger det med språkets väsen
öfverensstämmande högsta ljudvärdet.
Anm. Af flere skäl kan dock ett sådant på strängt
vetenskaplig väg genomfördt beteckningssätt, såsom ofvan
är anmärkt, ej i nutidens kulturspråk erhålla praktisk
användning såsom en s. k. rättskrifningslära, emedan denna,
om också väsentligen stående på fonetisk grund, dock måste
underordna sig andra med språkutveckling och språkbruk
sammanhängande faktorer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
