Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Granskning af den Osthoffska åsikten om kulturspråkets uttalssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
understuekna försats blott vara en abstrakt, ej i och för
sig existerande, tankeenhet, som endast från bygdemålen
lånade en skenbar realitet. Ett dylikt »tanketing» skulle
nu i förbigående sagdt vara i stånd att uträtta sådana
storverk, som Osthoff i samma andedrag tillägger det tyska
högspråket!
Naturligtvis skulle icke heller en språkman af Osthoffs
dignitet kunna öppet vidkännas en dylik uppfattning af
högspråkets begrepp. Den skulle nämligen, såsom ofvan är
nämdt, innebära, att högspråket icke ens funnes till såsom
talspråk, utan endast såsom skriftspråk. Men orimligheten
af ett dylikt antagande ligger i öppen dag, ty skriftspråket
är ju till äfven för att läsas högt eller höras, och läsa
riktigt betyder ju i första rummet ingenting annat än att
riktigt uttala de med skriften betecknade ljuden.
Se här nu vidare några prof på de motsägelser, till
hvilka en dylik oklar ståndpunkt kan leda. Osthoff vill
medgifva blott ett enda undantag från satsen, att högspråket
skall uttalas med bygdemålsfärg. Detta undantag gäller
skådespelarne, ty de skola uttala högspråket rent och ofärgadt.
Alltså är dock högspråket något verkligt existerande,
nämligen på scenen. Men hvarför skola då dessa
samfundsmedlemmar tala ett rent högspråk? Jo, svarar han, emedan
munarten är bunden vid den torfva, där densamma
uppvuxit, emedan munarten erinrar om en viss bygds eller
landsdels särskilda egendomligheter och man sålunda ej
kan förnimma ljuden af ett visst bygdemål utan att på
samma gång erinras om egenheterna hos de menniskor, som
tala detsamma. Detta är orsaken, hvarför skådespelaren på
scenen måste omsorgsfullt undvika bygdemålsbrytning, ty,
fortsätter Osthoff, skulle icke vår illusion ständigt och med
nödvändighet störas, om vi under framställningen af en viss
roll finge köra en dialekt, som alls icke passade till nämda
roll? Skulle det icke innebära ett ideligen upprepadt
»fallande ur rollen», om en skådespelare af alemannisk börd på
scenen framstälde Fredrik den store talande Hebelsk
»Schwizerdutsch» eller om en annan skådespelare försökte att
utföra Schillers Wilhelm Tell med denna omisskänneliga
breda »Königsbarger Dialakt», hvilken ständigt skulle försätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
