Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afvika nämligen runorna från de semitiska bokstäfverna, men i just dessa fall
öfverensstämma de förra med de sydeuropeiska alfabeton; och i de afeeenden
der ingen likhet visar sig mellan runorna och de grekisk-italienska alfabeten r
der finnas ej heller spår af någon likhet med det semitiska.
Runskriften kan således icke vara af de germaniska folken medförd från
deras gamla hem i Asien, utan den måste hafva bildats af dem i Europa,
sedan de här kommit i beröring med de grekiska eller italienska folken.
Genom en fortsatt jemförelse finner man äfven, att runorna visa större
slägtskap med det latinska alfabetet än med det etruskiska och de andra
italienska samt de grekiska alfabeten. I de flesta fall, der runorna skilja sig i
formen från de latinska bokstäfverna, kan denna olikhet förklaras deraf, att
runorna ursprungligen synas hafva varit afsedda att inristas i trä, och att
man derför måste undvika alla vågräta streck, emedan dessa, såsom
sammanfallande med träets ådror, lätt blifva otydliga; äfven de bågböjda strecken
kunna endast med svårighet framställas i trä. De äldsta runorna bestå också
af endast lodräta och sneda räta streck.
Efter en noggrann och vidt omfattande undersökning utförd på det sätt,
som vi nu antydt, har äfven den danske språkforskaren Wimmer kommit till
den öfvertygelsen, att den äldsta runraden, hvilken med få mindre betydande
undantag haft det utseende, som vi se af Vadstenabrakteaten, har bestått
af 24 tecken, och att de flesta af dessa äro bildade efter de latinska
bok-stäfvema, troligen i den yngre form, som dessa hade under den första
kejsartiden, då de användes till inskrifter i sten eller metall* l.
Samtidigt med Wimmer och oberoende af honom har den norske
språkforskaren Bugge nyligen företagit dylika undersökningar om runornas
ursprung. Äfven han leddes härvid till hufvudsakligen samma åsigt som
Wimmer, om han än i vissa fall afviker från denne 2.
»Runorna synas, säger Bugge, vara ett skriftsystem bildadt under det
första århundradet före Kristus hos en sydgermanisk stam efter en form af
den romerska skriften, som germanerne upptogo från någon af de keltiska
stammar, hvilka bodde närmast norr om Alperna. Denna skriftform hade
till grundval en mycket gammal form af den romerska skriften, hvilken
under sitt utbredande mot norr bland folken i det gamla Norditalien, Gallia
cisalpina och Alptrakterna på åtskilliga sätt förändrats genom inflytelsen
af dessa stammars äldre skrift, söm blifvit undanträngd af det romerska
alfabetet; troligen hade detta af nämda stammar an vänd ts hufvudsakligen
till kortare inskrifter på lösa föremål af trä och metall. Den form af den
romerska skriften, som ligger till grund för ruuorna, synes i synnerhet hafva
rönt inflytande af den nordetruskiska skriften, hvilken bevisligen användts
af bland andra några keltisk-talande folk.»
1 Wimmers anförda arbete, 3. 123.
1 Bngge i Christiania videnskabsselskabs forhandlinger, 1873, 8. 485.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
