Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII. Pastorn kommer till korta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett spö? Skulle han själv gå ut i skogen och skära ett
sådant? Ingenting visste han, men tanken var honom i hög
grad motbjudande. Och så tedde sig — helt objuden —
en syn för hans inre öga. Han såg fru Carrs lilla vissna
gumansikte — han hade alltid tyckt, att hon påminde om
häxan, som rådde om pepparkakshuset och lockade till sig
små barn — han såg hennes min, när ålen åter kom till
liv och började slingra sig — han såg henne ta ett
förtvivlat skutt ut ur kärran … Innan pastorn hann tänka sig
för, hade han brustit i skratt. Men då blev han ond på sig
själv och ännu ondare på Karl. Nu skulle han gå ut och
skära det där spöet, och det skulle minsann inte bli för
vekt …
Karl resonerade om saken ute på kyrkogården med
Faith och Una, som nyss kommit hem. De blevo helt
förfärade över det han hade att berätta — aldrig hade pappa
behövt straffa någon av dem på det sättet … Men de
kommo överens om att det ju inte var mer än rättvist.
— Det var ju fasligt illa gjort av dig, suckade Una.
— Och det har du aldrig talat om i Snällhets-Klubben.
— Nej, jag glömde bort det, sade Karl. — För resten
trodde jag ju inte ålen skulle göra någon skada. Hon kunde
ju ha kokt den med dill och ätit upp den. Jag visste inte,
att hon slog hål på sina knän. Men nu ska jag ju få smäll,
och se’n kan hon väl inte begära mer.
— Kommer det att göra mycket ont? sade Una och smög
sin hand i Karls.
— Asch, det tror jag visst inte, svarade Karl käckt. —.
Och inte tänker jag börja lipa, må du tro, hur ont det än
gör. Då skulle pappa bli så förfärligt ledsen. Jag ser ju
redan nu hur han går och grämer sig. Jag önskar jag
kunde slå mig själv — riktigt hårt — så sluppe han.
Efter kvällsvarden, vid vilken Karl ätit helt litet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
