Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. En dubbel seger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dan medgav vresigt, att det hade han.
— Min mor skriver inte ihop några lögnhistorier?
— Nej.
— Och Faith Meredith är inte någon dum jänta?
— Nej.
— Och du låter också hennes tama tupp vara i fred?
— Ja.
— Och jag är ingen kruka?
— Nej.
Walter hade ämnat tillägga: »Du är alltså en fräck
lögnare!» men han tyckte synd om Dan och ville ej stuka till
honom ytterligare. För resten var det för otäckt med
blodet …
— Då får du gå, sade han i en ton av förakt.
En smattrande salva av handklappningar ljöd från alla
de pojkar, som sutto uppklättrade på staketet, men
somliga av flickorna gräto. De hade blivit skrämda. Nog hade
de sett skolpojkar drabba samman förut, men ingen hade
ändå varit som Walter, när han slog armarna om den andre
i en riktig björnkramning. De blevo alldeles kalla av
förskräckelse och trodde han skulle slå ihjäl Dan. Nu, när
allting var över, brusto de i hysterisk gråt — dock inte Faith,
som stod stel och rak, med en klarröd fläck på vardera
kinden.
Walter dröjde ej kvar för att låta hylla sig som segrare.
Han hoppade över staketet och rusade utför den
granbeväxta sluttningen ned mot Regnbågens dal. Han kände ingen
segerglädje, men väl en viss lugn tillfredsställelse över att
han fyllt sin plikt och visat att han inte var någon feg
stackare. Men han kände äckel och avsky, när han tänkte på
Dans blödande näsa. Det hade sett så otäckt ut, och
dylika syner avskydde Walter kanske mer än något annat.
Nu började han för resten komma till insikt om att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
