Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
- De saliges ö eller jägarens dröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Manabozho, tros det, lefver ännu på ett ofantligt
isstycke i det norra ishafvet. Vi frukta att de hvite männen
en gång skola upptäcka hans tillhåll och fördrifva honom
derifrån. Då är verldens ända kommen, ty så snart han
åter sätter sin fot på jorden, fattar den eld, och allt som
lif har, förgås i lågorna.
*
De saliges ö eller jägarens dröm.
Det var en gång en skön flicka, som dog plötsligt
samma dag, som hon skulle gifta sig med en ung, vacker
krigare. Han hade bevisat sin tapperhet i strid, så att han
hade stort anseende inom sin stam, men hans hjerta
träffades djupt af denna förlust. Ifrån den stund hon begrofs,
fanns för honom ej mera någon glädje och frid. Han
besökte ofta det ställe, der qvinnorna begrafvit henne, och satt
grublande der, när hans vänner tyckte det hade varit bättre
om han roat sig med jagt eller i krig sökt att skingra sin
sorg. Men jagt och krig hade för honom förlorat allt
behag. Hans hjerta var redan dödt inom honom. Han
försummade helt och hållet både sin stridsklubba och sin båge.
Han hade hört de gamla omtala, att det fanns en stig,
som ledde till själarnes land, och han beslöt att följa den.
Efter nödvändiga förberedelser till färden, började han en
morgon sin vandring. I början visste han knappt hvilken
väg han skulle taga. Hans enda ledning var en sägen, som
sagt att han skulle vandra söder ut. För en tid kunde han
icke se någon förändring i landets utseende. Skogar och
höjder, dalar och floder voro lika dem, som han sett i sin
födelsebygd. Det var snö på marken när han begynte sin
vandring, och han såg den stundom hopad och hängande på
de tjocka trädens och buskarnes grenar. Slutligen
minskades den, och när han vandrat framåt en tid, försvann den
helt och hållet. Skogen fick ett mera leende utseende,
bladen knoppades, och innan han ännu blifvit varse det
fullkomliga i förändringen, fann han, att snö- och islandet låg
bakom honom. Luften blef ren och mild; de mörka
molnen voro bortflägtade från fästet; en ren, blå himmel
hvälfde sig öfver hans hufvud, och allt efter som han gick
vidare, såg han blommor på sin väg, och hörde foglars sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0437.html
