Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibland mönstrade han mig länge och stum, med
vidöppna, runda ögon, som om han först nu blivit mig varse.
Det var obehagligt.
Och aldrig talade han med mig om min far eller mor.
«
Inte sällan kom mormor in under dessa samspråk och
satte sig tyst i en vrå. Efter att länge ha suttit där stum
och osynlig kunde det hända, att hon plötsligt med sitt
mjukaste tonfall frågade:
— Kommer du ihåg, far, när du och jag vallfärdade
till Murom? Så bra vi hade det! Vad var det för år nu
igen?
Morfar tänkte efter litet.
— Jag kan inte säga’t precis, men det var före koleran,
det året, då de jagade olontsjanerna i skogarna.
— Ja visst! Vi var ju rädda för dem ...
— Jo jo.
Jag ville veta vad olontsjanerna voro för ena och varför
de höllo till i skogarna — morfar upplyste mig
motsträvigt :
— Olontsjanerna — det var musjiker rätt och slätt,
och de hade rymt från straff, från fabriker, från sitt arbete.
— Och på vad sätt jagade de dem?
— På vad sätt? Som barnungar som leker. Somliga
springer och gömmer sig, andra springer och letar. Togs
de, blev de pryglade, fick knut. Ja, de slet upp
näsborrarna på dem också och stämplade ett märke i pannan,
till tecken att de var straffade.
— Varför det då?
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
