Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
halvannan dollar i veckan med min enda,
användbara hand och den smula jag kunde åstadkomma
med den andra, sortera orena kläder och vika ihop
lakan och örngått, tills jag tusen gånger trodde att
min stackars gamla rygg skulle brytas tvärsav och
kände det värka i bröstet precis där de felande
revbenen skulle ha suttit.
»Ni är ännu en ung man . . .»
Doughtry gjorde en protesterande grimas och rev
sig i sin gråa hårbuske.
»Ni är ännu en ung man, steward», envisades
Gamle sjöbussen litet retligt. »Ni har aldrig varit
utestängd från livet. På fattiggården är man
utestängd från livet. På fattiggården har man ingen
aktning för ålderdomen eller ens för livet. Hur
skall jag säga? Man är inte död. Och inte är man
levande heller. Man är någonting som en gång har
varit levande och håller på att dö. Spetälska
behandlas på det sättet. Likaså dårar. Jag vet det.
Då jag var ung och for på sjön, blev en kamrat till
mig tokig. Ibland var han våldsam och vi brottades
med honom, vredo nästan hans armar ur led,
misshandlade honom, bundo honom så att han inte
kunde röra sig och sutto på honom för att han inte skulle
göra sig eller fartyget något illa. Och fastän han
ännu levde, var han död för oss. Förstår ni? Han
var inte längre en av oss, lik oss. Han var
något annat. Ja, just så — annat. Ni har hört
mig tala om helvetet i storbåten. Det är en
behaglig förströelse i jämförelse med fattiggården.
Maten, smutsen, skällsorden, den råa behandlingen
— det djuriska alltigenom!
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
