Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wiwalt stack nyckeln i låset och öppnade
det. Anders kastade sig däröfver med ett utrop
af raseri, trefvade däri, ref med naglarne i
fogarna, sårade sina händer mot stålplåtarnes
kanter och sjönk slutligen ned på kistan, besviken,
utmattad och mållös. Då läste Wiwalt åter igen
låset, stack schatullet under armen och gick.
“Tvi dig, lede satan!“ skrek Anders efter
honom. “Hvart går du?"
“Menar du jag är rädd?“ sporde Wiwalt och
vände sig om på tröskeln. “Jag går till Noe
Ark, där jag har mitt losament. Men håll dig
därifrån 1“
Därmed gick han, uppsökte Malin och
återvände hem.
Det var en ljum och vårljus afton. Solen
stod redan långt nere i väster och färgade med
sitt bleka ljus det orörliga rökmolnet, som låg
lägradt’ öfver stadens murar och tak. Fönstren
i slottskapellet lyste som koppar och strödde
blänkande röda stänk öfver strömmens oroliga vatten,
och tornens gyllene spiror blixtrade liksom om
morgonen. Ute på malmen var nu allt tomt och
stilla, fönsterluckorna tillbommade och boskapen
undertak, utom fårskocken som ännu gick och betade
mellan grafkorsen i kyrkogårdens skymning. Stadens
larm förnams blott på afstånd, blandadt med det
dämpade bullret från en kvarn på
Helgeandsholmen, och tystnaden bröts endast då och då af
ljudet från en klappbrygga eller af bomslutarens
enstaka rop till fiskargubbarne, som vittjade sina
ålkistor under Norrebro.
"Råkade Ers Nåd sin tyske Doctor?" frågade
Malin.
“Tack, min majekatt!“ svarade Wiwalt och
lade armen om hennes lif. “Jag tör råka honom
flere gånger än!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
