Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Sjette budet - 34. Äkta makar - 176. Den elaka mannen och den goda hustrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄKTA WAKAK.
235
genomgått sina läroprof, får man väl ej döma honom
efter de fel och olater, till hvilka han i barndomen
gjorde sig skyldig." — "Hans läroprof göra i sanning
icke saken bättre, alldenstund hans mästare sagt, att
aldrig någon gesäll förstört så mycket mahogny, som
han, och du vet sjelf, att pulpeten han gjorde åt mig,
gick sönder andra gången jag öppnade den." — "Kära
pappa! du lutade dig också alldeles för tungt på klalfen."
— "Älskade barn! jag vill ej döma strängt; jag
önskar blott, att Gud låtit din mor ännu lefva!" För
menskliga ögon skulle det också varit lyckligt; ty
Deodata hade då sannolikt aldrig blifvit förenad med
en person, hvilken senare förorsakade henne så många
mörka och bittra stunder.
Fadren vägrade länge, men slutligen besegrade
ömheten för den älskade dottern alla betänkligheter.
Med darrande hand och klappande hjerta bortgaf han
sin största jordiska rikedom, sitt enda barn, till Josef
Hartley. Deodata älskade innerligen sin fästman,
men kände honom ty värr icke fullkomligt. Hennes
far hoppades, att den fromma uppfostran hon erhållit,
skulle bevara henne obesmittad af verlden, att Ordets
säd skulle hos henne bära frukt i rättfärdighet ocli
frid, och att hon möjligen på sin man kunde utöfva
ett välsignadt inflytande. Sedan den kära dottern
lemnat hans hus, "föreföll detta honom helt öde och
tomt. Han bäfvade tillbaka, då han, upplyftande ögonen
från boken, såg sig omkring i det ensliga rummet.
Han suckade och uppstämde den psalm, som han och
Deodata plägade sjunga, innan de begåfvo sig till hvila,
Stundom dröjde han en stund, på det hon skulle börja
den, och utgöt vid uppvaknandet ur sin ljufva dröm
bittra tårar.
"Hvarföre har du så brådt?" frågade Josef en
söndagsmorgon sin hustru, hvilken, efter att hafva
ställt huset i ordning, lagade sig till att gå ut.
Såsom svar pekade Deodata endast på klockan. "Nå,
hvad gör det till saken? Yi, som arbeta bela veckan,
behöfva väl en hvilodag." — "Det är just min tanke,"
svarade hustrun; "men om vi ej skynda, komma vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
