Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Femte budet - 32. Saktmod - 162. Erkebiskop Cranmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAKTMOD.
215
ett offentligt tillfälle gjort honom den beskyllningen,
att ban ej egde mera lärdom än en gås. Mannen
ställdes till ansvar och skulle i biskopens närvaro
tydligare förklara sig. Cranmer frågade helt "vänligt,
om han kände honom, och då presten tillstod sig icke
göra det, undrade han, hvarföre han så förhastadt
bedömt honom. "Om ni tviflar på mina kunskaper,"
fortfor han, "vill jag underkasta mig ett prof, och ni
må fråga mig på hvilket språk ni behagar." Presten
råkade i stor förlägenhet och måste, med blygsel
erkänna, att han ej förstod något annat språk än sitt
modersmål. "Nå väl!" fortfor Cranmer, "så är ni väl
så mycket mera bekant med er engelska bibel. Säg
mig derföre hvad Davids far hette." Mannen låtsade
draga sig till minnes, och ursäktade sig slutligen
dermed, att namnet lor ögonblicket undfallit honom.
"Nå," fortfor erkebiskopen, "så vet ni väl hvem som
var Salomos far?" Den stackars presten sade, att
som han ej var särdeles bevandrad i slägtregisterna,
kunde han ej heller besvara denna fråga. Cranmer
afskedade honom med det rådet att hädanefter något
mindre uppehålla sig på värdshusen, och något mera
i sin studerkammare, samt framför allt att gå mera
varsamt till väga, då det kom an på att bedöma
andras lärdom. Presten, hvilken i sjelfva verket bordt
vara glad, att för så godt köp slippa undan, gick ganska
flat sina färde.
En annan gång hade två engelska doktorer
sam-mansvurit sig emot Cranmers lif. Då denne
upptäckte deras förrädiska afsigter, lät han tillkalla dem,
berättade huru han blifvit bedragen af några
personer, till hvilka han satt stort förtroende samt frågade
huru han under sådana omständigheter borde förhålla
sig. Som ingen af doktorerna anade, att det just var
dem, det gällde, svarade båda med en mun, att
ifrågavarande personer gjort sig förtjenta af döden.
Erkebiskopen upplyftade händerna mot himlen och utropade:
"Gode Gud! till hvem i denna onda verld kan man
sätta lit och förtröstan?" Derpå framtog han ur fickan
^tøe bref, genom hvilka han kommit förräderiet på spå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
