Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Evigt ifrån min själ flammande längtan går.
Evigt trånar till mig han som min make är.
En gång likväl vi mötas,
smälta samman i ändlös- fröjd.’
Tankfull hon skådar nu vad hon i sanden skrev.
Solen slocknar och dör, skymningen faller tung,
böljorna högre hävas,
plåna till hälften det skrivna ut.
’Vad jag skrev skall förgås, sköljas av vågor bort,
plånas av vinden ut, som mellan klippor far;
ej förgår dock min tanke,
aldrig förtona den skall, min sång.
Åren komma och fly, släkten födas och dö,
havets vågor som gå sjungande här kring kust,
— kring mitt härliga Rhodos —
skiftande människoöden se.
Alltjämt dock tona skall genom rymdernas natt,
hän genom ofödd tid ekot utav min sång,
— en gång, sen sekler svunnit,
når den måhända en lyssnande själ.’
När Aizel hade sjungit sin sång, satt Mariamne en
stund tankfull. Därpå begynte hon tillspörja honom
angående densamma och säga: »Månne denna Erinna
— det tyckes så av din dikt — menade detsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
