Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
Aizel sade: »Jag vill sjunga en sång, som jag diktade,
när jag var på ön Rhodos. Ty där hörde jag mycket
om Erinna, skaldinnan, som ännu i dag är Rhodos’
stolthet. Och hon synes i sanning hava varit en gudar-
nas älskling, ty hon var icke endast skönare än de
flesta kvinnor utan hon diktade ock de härligaste sånger,
så att hela Grekland sade efter hennes död: ’Om hon
hade levat längre, skulle hon hava överträffat själva
Sappho.’ Men icke mer än aderton år levde hon på
denna jord, innan hon gick bort härifrån.»
Och Aizel steg fram, lekte på sin cittra och
sjöng:
Flammande västersol färgar det vida hav,
gjuter sin gyllne glans över den fagra ö,
som med klippiga kuster
höjer sig ur den vinblå våg.
In uti brådbrant klyft, öppen mot sandig strand,
strömmar aftonens glöd, purprande gulvit sten;
tyst uti grottans välvning
sitter en ungmö, i drömmar sänkt.
över den djupa blick, blå som det speglande hav,
höjer sig pannans valv, vitt som Olympos’ snö;
ned över skuldrorna svallar
håret, guldgult som säd i sol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
