Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.264
MÄNNISKOR.
kunna bli allt gifmildare, vare sig med gods och guld
eller med lif och död ...»
Goethes brefväxling med fru von Stein är oumbärlig
tör en hvar, hvilken vill iakttaga hans själfuppfostran.
Han erkänner huru han, mot sina själfförslösande
tendenser, måste sätta flit, ordning och plan i sina företag
och i gången af sin bildning, och man ser huru han
brukar hela sin energi för att samla, att stilla och
begränsa sig, men tillika gränslöst tillgodogöra sig det
han omfattar.
Sålunda skrifver han — för att välja några citat
bland hundra: »Huru litet människan behöfver och
huru kärt detta lilla blir henne, när hon känner huru
mycket hon behöfver det! ... Helt stilla har jag varit
hemma, läst, sysslat, tänkt på dig. Jag är helt och
hållet skapad till privatmänniska och förstår ej huru
ödet kunnat stoppa in mig i en statsförvaltning och
en furstefamilj ...» Ständigt uttalar han sin känsla af
deras lycka, som lefva i helt äkta, enkla, naturliga
förhållanden, in den reinen Kreis sittlicher und
sinnlicher Reise.
Man känner att inga små motiv, endast kärleken
och vänskapen, kvarhålla honom i Weimar så länge tills
det blir för sent att annorlunda gestalta lifvet.
Eller med hans egna ord:
.. . Gewiss ich wäre schon so ferne, ferne
Soweit die Weit nur otfen liegt, gegangen,
Bezwängen mich nicht übermächt’ge Sterne,
Die mein Geschick an deines, angehangen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
