Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 —
han ej gaf med sig, lämnade hon honom och lät
honom ensam gå på jakt efter det svårhittade
villebrådet. Så fortsatte han flere timmar långt fram
på kvällen. Han måste nästan småle åt sig själf,
— för att få se det där ljufva strålande
barnaleendet, skulle ingen möda ha synts honom för
tung. Ändtligen fick han i ett fönster se just en
sådan ekorre, som Maj talat om, ett riktigt litet
uppstoppadt djur, som satt på en gren med
svansen högt upp på ryggen. Nästan darrande af
ifver skyndade han in, köpte leksaken och
begaf sig så hem med sin skatt. Hvad hon skulle
bli glad, lilla Maj — hur hennes små händer
skulle gripa efter ekorren, hur ögonen skulle
stråla... han kunde se hela den täcka scenen.
Det blef en mycket lifaktig och orolig
julafton. Dora hade mottagning för en mängd
fattiga af olika äldrar, som hon öfverhopade med
pengar och gåfvor. Under hela förmiddagen var
köket fyldt af människor, folk som kom och gick,
jungfrurna och Dora och fröken Julia, som
sprungo af och an ined paket och brödhögar,
småttingarna, som skulle ut och se på alla »dom
fattiga». Och under tiden sjöd det i kittlarna på
spisen och luften var så full af stimmande röster,
af tack och välsignelser och glädjeutbrott och
skratt, som en vacker sommardag är full af
in-sektsurr och blomdoft.
Då Eugen kom hem vid middagstiden, stod
emellertid granen alldeles oklädd, Dora höll på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
