Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 140 —
»Minns du Dora, att du lofvade mig, att om
vårt lilla barn blefve en flicka, skulle jag få ge
henne namn?»
»Ja Visst, det får du också!» utbrast Dora,
som alltjämt var uppfylld af ädelmodiga,
själfuppoffrande fantasier. »Du ... du ... hvem annan än
du skall göra det? Tycker du inte längre om
Märta? Då ska; vi ta ett annat namn.»
Hon smög sig intill honom och såg upp i
hans ögon med en blick så hängifven, som om
hon ej visste af några egna önskningar.
»Tack, min älskling,» hviskade han tillbaka,
»jag skulle då önska, att hon finge heta Maria i
stället för Märta...»
Dora såg litet afkyld ut.
»O, snälla Eugen, slipper vi! Hon ... jag
menar... hon hette ju inte Maria...»
Det lät så älskligt och barnsligt, så fritt från
allt slags svartsjuka, att Eugen måste småle
åt henne.
»Nej, det var ej heller henne, idet var efter
min allra första kärlek, min barndoms svärmeri,
tant Majken, jag ville uppkalla vårt lilla barn.
Ser du, min Dora, efter jag börjat bikta för dig
skall jag fortsätta. Hur mycket jag än vördar och
beundrar min mor, har hon dock aldrig haft mitt
hjärta som tant Majken ...»
»Åh, Eugen,» afbröt Dora ogillande, »en mor
går väl alltid först...»
»Hjärtat har sina egna toner, och de ljuda
i samklang med dem hjärtat väljer, ej såsom vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
