Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brev på Clartés brevpapper i min ficka. Jag var dum nog på
den tiden att bära papper på mig. Men de franska
kontrollanterna var hyggliga när jag kom tillbaka med färjan. "Dessa
engelsmän är tokiga, min herre", sade gränspolisen när han
stämplade in mig. "Men i Frankrike är ni alltid välkommen!" Så är det
väl inte riktigt. Men i Paris kände jag mig fri. Där fanns
kamraterna. Jag var uppe på PHumanité och träffade vänner från
ungdomsrörelsen. Fast jag kunde vara i Paris bara ett par
dagar. Nu blir det ett år.
Maj svarade inte.
Det är ljus natt när vi går in genom porten och då jag
öppnar dörren till lägenheten tar jag Maj om axlarna och drar henne
till mig. Hon vänder upp ansiktet mot mig. Kysser mig.
Hon är oskyddad. Hon vrider sig inte loss för att sätta i
pes-saret. Jag är inte försiktig. Det går för mig djupt inne i henne.
Jag lyfter på huvudet och ser Majs ansikte under mig då. Hon
blundar. Just som hon plötsligt drar andan häftigt känner jag
att hon är helt öppen och att jag gör henne med barn nu när
det går för oss båda och att jag vill det.
Vi säger ingenting. Men vi vet båda att hon är oskyddad och
vet att jag i höstas lovat henne att göra henne med barn. Det
löftet hade hon avkrävt mig den gången.
- Nu uppfyller jag det löftet. Nu gör jag det jag borde gjort
då dessförinnan. Det jag inte gjorde den 19 mars i fjol, tänker
jag. Nu blir vi varandras för alltid.
Det är enda gången den våren jag vet att hon är oskyddad.
Ja, detta har jag alltså sett helt tydligt ända från sent på
kvällen den 25 juni, Johannes Döparens dag, midsommardagen.
Vi hade varit med Rolf på Lovön och badat. Där vid stranden
hade vi berättat nyheten för honom och sedan firat den
genom att bjuda på vitt vin och rysk krabba på Skånegatan. När
han gått var vi ensamma och helt varandras i en kärlek så stark
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
