Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom fronten - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överröstade stundom stridslarmet. Men kyrkogården
själv liknade ett hemskt slagfält. Fruktansvärda
krevader hade öppnat gravarna, så att vid vart
steg gapade svarta hål fulla av sörja, benknotor,
murkna kistor och vidriga trasor. Kriget hade plöjt
igenom den med sin alltförintande plog. Kors med
avslagna armar lågo vräkta på gångarna, stympade,
som i dödsryckningarna. Det adliga gravkapellet var
sönderskjutet, en urgammal ek, uppryckt med roten,
låg störtad över det. Det var som om den med sitt
eget lik hade velat skydda det från fullständig
förstörelse. Kyrkogården själv stod lik, och döden
tjöt en segerhymn över stoftet. Det enda som var
skonat var soldatgravarna, vilka i en lång rad
sträckte sig bakom kapellet, som i giv akt under de
låga vita korsens kommando.
Bredvid dem jordades Michal Koziol.
Prästen sjöng en sista psalm över honom,
Michalowa klagade upp i himlens sky och Jasiek och
kyrkvaktarn skottade igen graven i vinande fart.
— Kom nu, mor. Inte tid längre! sade Jasiek,
då de slutat, och lyfte upp henne från marken.
Prästen tog henne vänligt under armen, och på
återvägen till byn sade han:
— Guds vilja sker. Grzela dog. Franek
sprängdes i stycken. Marcinowa gick, Koziaras pojke gick.
Nu kom Michals tur. Herren skänke honom evig
frid! En bra och rättskaffens man var han. Men
när så var Guds vilje, så vad förmår vi? Detta här
kriget är ett straff för synden, ett fruktansvärt straff.
Blåsten nu knäcker inte så många träd och sliter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
