Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilja — var erinringens bitterhet och erinringens
sötma.
Alltjämt kom den frågan igen: »Var det mitt
fel — ensamt mitt — att min patient ej kunde
räddas? Är det min skull, att han gick ifrån hustru
och barn?»
Oupphörligt förvandlade sig den aflidne till ett
förföljande spöke, tvingande honom att gång på gång
i tankarna genomgå hela sjukdomsförloppet med dess
outredbara om och men.
I oupplösligt samband med allt detta stod
tanken på Hedvig och förde med sig också andra
frågor.
»Skulle jag tagit det så hårdt, lagt det så på
sinnet, om det ej varit hon som dömt mig? Hade
jag ej länge sedan tröstat mig, om jag ej sjunkit
så ohjälpligt i hennes ögon,» tänkte han om och
om igen.
Oaflåtligt såg han henne framför sig, då hon
stod där blek, med flammande ögon och lät honom
veta, att så djupt ringaktade hon honom, att han
skulle bli den siste läkare hon tillkallade, om nöd
och död stode för dörren. Att tänka därpå var ett
själens och kroppens lidande, som blef honom
öfver-mäktigt. Ty liksom han i den stund, hon gick ifrån
honom, stapplande och förkrossad, sträckte sina
armar efter henne, sträckte sig nu hans hjärta emot
henne i fullt medvetande om, att hon var honom
så kär och oumbärlig kvinnan någonsin kan blifva
mannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
