Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och säker hand. Tyvärr äro de flesta arbeten, som cirkulera under hans namn, kopior
eller så påmålade, att de med sin kalla grönblå färgklang (t. ex. de behandlingar af
»Den ärbara modellen» jag sett i ett par parisiska privatsamlingar) icke gifva intryck af
Baudouins varma och lätta konst. Autentiska äro blott de två gouacher, som voro
pärlorna i den Goncourtska samlingen, och ett par hos Ed. de Rothschild. Louvren
har Baudouins receptionsstycke i akademien, »Phryne inför domarne», en komposition
med akademiska anspråk och mindre suverän teknik (jag förbigår teckningarna af hans
hand, som t. ex. det märkliga lilla utkastet till »Den hemliga kärlekens frukt» i Louvren).
De flesta — och tilläggom det — de intressantaste af Baudouins kompositioner känner
man blott af gravyrer, som ofta fulländadt och säkert, men med en minutiös
noggrannhet, främmande för hans eget föredrag, återgifva hans bilder.
Baudouins konst eftersträfvar ej det Monthyonska priset. Den är absolut
obesvärad och har sina ideal inom alkoven, men hvilket lif och hvilken stämning är det icke
öfver hans scener! — Minst intressanta äro de af hans verk, i hvilka han följer
svärfadern och fortsätter att måla galanta herdeidyller. Man igenkänner Bouchers
landt-töser med de runda pannorna, de stora tindrande ögonen, den lilla kyssmunnen, det
gropiga hullet, och det hela har äter opera-comiquens overklighet. Så mycket mer
fulländad blir konstnärn, då han rör sig inom den galanta pariserverlden. Baudouin har
skildrat enleveringen ur klostret, ögonblicket dä den unga nunnan lyftes öfver klostermuren
till den väntande vagnen. Det är en stämning som i abbé Prévosts bästa sidor af
kärleks-äfventyrets hast och spänning, och när man lägger bladet ifrän sig, hör man vagnshjulen
rulla genom natten utefter en mörk chaussée. Baudouin har målat bröllopskvällen från
rococon. Framställningen är blott bevarad genom ett stick af Moreau le Jeune och Simonet.
Men äfven i detta känner man, att originalet var ett af 1700-talets mästerverk. Endast
Bellmans mest rosenröda strofer kunna tolka dess stämning af offerfest. — I en
annan komposition, i gravyren kallad »Le Carquois épuisé» har Baudouin som ingen
annan skildrat en interiör från en boduoar med tidens lyx. I detta varma näste, där elden
sakta kolnar och luften darrar af potpourri-doft, hviska lågmäldt de unga tu. Han sitter i
soffan, och hon står framför honom och sminkar lätt sina hvita kinder. Kärlekens
mor-bidezza ligger öfver deras ansikten. Baudouin har slutligen i en följd af fyra kompositioner
skildrat dagens tider. Vackrast är natten, och få kompositioner hafva så mycket af
1700-talets lynne. Det är en månskensnatt, icke renässansens hedniska, då Diana steg
ner till Endymion, och Jessica flydde ur fadrens hus, än mindre den moderna
romantikens med dess oändlighetslängtan. Nej, månen lyser som ett litet silfradt festbloss, blott
tillräckligt för att man skall se hvarandras ansikten. Ealconets Cupido på sin sockel
håller fingret lekfullt för munnen, och luften är full af lycka.
Pifter Baudouin finnes det blott en hithörande mästare att nämna — F’ragonard.
Det erotiska lifvet har han skildrat i alla dess faser med alla tekniker, från oljefärgen med
dristig pensel ner till tuschens och sepians lättaste toner. Men allt är tändt af samma
sydländska flamma, fylldt af den starka doften frän hans hemort, det röda Grasse,
parfymernas och rosenhäckarnas stad. Liksom hos Parny, kreolen, stiger hos provengalaren
kärleksinspirationen öfver känslans rococo, och den stora pusten kommer de galanta
boskéernas blad att skälfva. Betrakta ett ögonblick FVagonards »Kärleksed» (Ed. de
Rothschilds samling). Det är en man och en kvinna, som med en lång kyss svärja
hvarandra tro, men det är en lidelsefullhet öfver deras famntag, en patetisk färgklang öfver
hela den lilla bersån, i hvilkens skygd de stå, en högtidlighet, som talar lika högt om
det dåraktiga och det sublima i menniskornas kärlekseder. Ännu större äro kanske ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
