Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hvad är att göra? — frågade Elisabeth och
blickade upp på generalen med ett sådant uttryck af
tillit, såsom syntes det henne omöjligt, att hau ej
«kulle förmå att afvända faran.
— Jag skall resa till Petersburg och försöka allt
möjligt för att rädda ynglingen, — svarade han.
— Och jag?
— Ni handlar naturligtvis efter godtfionande.
— Nåväl, låt Anita och mig då medfölja till
huf-vudstaden.
— Ja, men resan blir besvärlig. Hon måste
nära nog företagas kurirmessigt.
— Jag skall försöka att ej blifva er till hinder.
Ni kan väl ej heller begära, att jag skall
qvar-stanna här.
— Jag begär ingenting.
— Men ni kanske önskar det?
— Tror ni det?
— Hvad vet jag?
— Döm efter hvad ni sett under förgångna tider ?
— Jag gjorde det, då jag bad att få följa er.
— Hm, och vet ni, Elisabeth, hvarför jag ej
sjelfmant satte detta i fråga?
— Nej.
— Jag var ej fullkomligt Bäker på huru ni ville.
Jag tänkte, att ni möjligen hellre skulle vilja
for-blifva i lugn än att följa mig genom mödor och
besvärligheter.
Elisabeth smålog vemodigt. — Jag kan ej göra
såsom ni, — svarade hon, — jag kan ej hänvisa er
till mitt förflutna lif.
— Nej, men ni kan i stället hänvisa mig till det
närvarande.
Hon såg nu åter upp på honom. — Ni har varit
och ni är mitt enda stöd på jorden, — sade hon, —
jag vet ej *hvar jag skulle^söka min frid och min lycka
utom hos er. Men besinna, Alexander, jag är ej längre
ung. Den dag kan kanske komma, då jag blir er en
besvärlig börda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
