Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pel av detta försökte ta Ljusan Dag oförhappandes och kastade
sig på honom från sidan just som han lutade sig fram och
sträckte ut handen för att hjälpa Doc Watson upp ur snön.
Ljusan Dag föll ned på händer och fötter och tog emot Olaf
Hen-dersons knän mot sin sida. Olaf Hendersons fart gjorde att
han tumlade vidare i ett flygande fall. Innan han hunnit kravla
sig upp var Ljusan Dag över honom och vred honom över på
rygg, gned in ansikte och öron med snö och skövlade fulla
händer med snö innanför hans halslinning.
—■ Jag trodde att jag var en precis lika god karl som du,
Ljusan Dag, stötte han fram när han försökte komma på benen
igen, men fan ta mig om jag någonsin förr känt ett sådant
grepp.
Franske Luis var den siste av de fem och han hade sett
tillräckligt för att ta det försiktigt. Under en hel minut gick de
runt varandra. Franske Luis fintade försiktigt innan de
äntligen tog grepp på varandra, sedan stod de ännu en minut med
alla muskler spända, de vajade sakta utan att någon av dem
fick övertaget. Och sedan, just som kraftmätningen började
väcka intresse, gjorde Ljusan Dag en av sina blixtsnabba
förändringar, han ändrade alla spänningar och all
hävstångsver-kan samtidigt som han utlöste en av sina muskelexplosioner.
Franske Luis försökte stå emot till dess hela hans kropp
började knäckas och sedan bröts han sakta nedåt, bakåt.
— Vinnaren betalar, skrek Ljusan Dag när han sprang upp
och ledde tåget mot Tivoli. Ramla på bara. Här går vägen till
giftgropen.
Man trängde sig upp längs baren, här och där två, tre man
bakom varandra och stampade snön från mockasinerna, för ute
var det femtio grader kallt. Bettles, en av de veteraner som var
hårdast både i våghalsighet och uthållighet, upphörde med sitt
druckna nynnande av ”Whisky i stället för vin” och raglade
över till Ljusan Dag för att gratulera honom. Men just som han
kom fram kände han en överväldigande lust att hålla tal och
med en svepande talargest började han:
— Jag vill säga er alla och envar att jag är stolt över att få
kalla Ljusan Dag min vän. Vi har kamperat ihop många gånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
