- Project Runeberg -  John Finkelman /
39

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Man kan inte simma i isvatten», anförtrodde mig
harpuneraren. »Man dras alldeles ihop och går till
botten på en minut. Om en val slår sönder båten,
måste man försöka lägga sig med magen tvärs över en
åra, så att man kan flyta, fast man får stelkramp.»

»Naturligtvis», svarade jag med en tacksam nick
och med en tpn så säker, att den inte lämnade rum
för minsta tvivel att inte också jag en gång skulle
komma att jaga valar och ligga och flyta på en åra i
ishavet. Jag lade för övrigt hans upplysning noga på
minnet och registrerade in den i min hjärna, där den
finns kvar än i dag.

Men i början hade jag inte så mycket att säga.
Herre gud, jag var ju bara fjorton år och hade ännu
aldrig i livet varit ute på oceanen. Jag kunde endast
lyssna till de båda sjöbussarna och visa min
karlaktig-het genom att hålla jämna steg med dem i att dricka.

Whiskyn fick sin vilja fram med mig. Scottys
och harpuneraréns prat flödade genom Frifräsarens
kajuta och min hjärna som kraftiga pustar av frisk
vind, och i min inbillning genomlevde jag kommande
år, då jag skulle kastas ut över den vilda, galna, härliga
världen i tusentals äventyr.

Vi släppte lös. Vår känsla av att vara främlingar
för varandra svann bort. Det var som om vi hade
känt varandra i många år, och vi svuro varandra att
vi alltid för framtiden skulle hålla tillsammans.
Harpuneraren berättade om missöden och saker, som inte
fingo komma vidare. Scotty grät över sin gamla
fattiga mor i Edinburg — hon var född adelsdam,
påstod han — som nu levde i ytterst små omständigheter
därför att hon betalat ut nästan allt vad hon ägde till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free