Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter en dag eller två voro emellertid mysterierna slut,
och Pärsson och jag började estetisera öfver innehållet. När
detta var undanstökadt, började vi tala om våra
framtidsutsikter. Pärsson, som ända se’n den dag han lämnat
Smålands bygder och kommit till hufvudstaden, egnat sig åt det
hedervärda stensättaryrket, hade till att börja med varit
stenplockare, men hade nu avancerat till »tryckare», d. v. s.
han lifnärde sig med att stå och dunka ned stenen i gatan.
Hans högsta dröm var att någon gång i framtiden
avancera till stensättarbas.
Angående mitt lefnadskall kunde han ej riktigt få klart
för sig hvad jag gjorde. Jag talade om för honom att jag
var en rätt stor skald och tänkte bli ännu större. Därpå
funderade han länge och väl. Slutligen utbrast han med en
ljnsning i sitt rödlätta ansikte:
— Jaså, skrifver du positiv-visor!
Då jag sedermera talade om, att jag äfven var
tidnings-karl, hade jag något svårt att öfvertyga honom, att man
mycket väl kunde skrifva en tidning — utan att själf
be-höfva sätta och trycka den.
Emellertid blefvo vi under dagames lopp goda vänner,
trots alla små missförstånd. Och så kom den dag då vi
»fingo kläder», d. v. s. då vi befunno oss så pass krya, att
vi fingo vistas oppe, iklädda blårandiga jackor och byxor
och dito mössor. Då skulle vi bland annat hjälpa till med
att sopa golfvet om morgnarne och bära opp matportionerna
från köket. Vi följdes alltid åt, och var jag just ej så hemma
i sopningskonsten, så var Pärsson så mycket styfvare och
öfverskylde min svaghet. Då jag hunnit med en fjärdedel
hade han redan sopat de andra tre fjärdedelarna af salen.
Möjligen förklaras min senfärdighet däraf, att jag alltid
roade mig med att klia olyckskamraterna i sängarne bredvid
i magen med kvastskaftet, hvaraf plägade uppstå små
uppfriskande skärmytslingar i den tidiga morgonstunden.
Så småningom fingo Pärsson och jag tillåtelse att vistas
i det fria, d. v. s. i parken kring sjukhuset. Vi plägade
sätta oss i det höga gräset under buskarna och betrakta den
blå himlen med de seglande molnen. Under detta
kontem-plativa lif uppstod hos mig ett begär att undervisa min vän
stensättaren i grunddragen till filosofiens historia. Hednati-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
