Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var hela hans enkla berättelse om hans lefnads
hjältesaga. Jag tänkte inte så värst mycket på den tiden,
men sedermera har jag begripit, att detta var ett af de många
tusen bladen i den historia, som gjort Skåne till hvad det är.
Alla dessa bördiga sädesfält, som gå i långa rika vågor på
slätterna mellan pilevallarna och bokskogarna, voro
ursprungligen till stor del hedar, där mossbelupna stora stenar
lågo lika tätt som vågryggarna på upprörd sjö. Men
jorden mellan stenarna var lämplig och god, och därför
började man någon gång i tidens morgon då den sista
geologiska perioden var slut, detta jättearbete, som så
småningom efter hundra och sinom hundrade år med svett och
möda fullbordats. På det sättet skapades Sveriges
brödkorg, och Skåne blef matens land. Människan är hvad hon
äter. Det är det allra visaste någon filosof har sagt.
Men så gingo åren och tiden blef allt mera ny. De
gamla dagarna då slagorna sjöngo på logen, voro längesedan
försvunna, likaledes de tider då »hästvandringen» gick rundt
på gården, och hvarje höst störde nu det surrande och
brummande odjur, som kallades ångtröskverk, den landtliga
friden.
Gubben visade sig allt mera sällan i storstugan hos
sonen och hans mora och barnbarnen kring långbordet. Han
kröp tillhopa som en liten mullvad inne bland sina skåp och
kistor och gladdes han någon gång så var det när han åter
hörde slagorna gå. Men de gingo numera så sällan. Det
var bara när man behöfde långhalm för att täcka taket på
nya ladugården och nya logen. Ty då åtminstone måste
man tröska noggrannt och ordentligt.
Något af det värsta var emellertid det där med gamla
bokskogen, där man till och med om hösten kunde göda
svarta svin med ollonen.
Stor och präktig hade den skogen vaggat där borta där
hveteåkern slutade. Om våren då de ljumma regnen föllo
hade den glänst som ljusgröna sidenvåder, och då hösten föll
på hade där alltid funnits så godt om ollon, som gödde
svinen bättre än den fetaste gröpe, som ofvan omtaladt är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
