Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist död. Af Anders Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Den stora villfarelse hos Almqvist, ur hvilken alla
öfriga motsägelser så hos författaren som menniskan
för oss låter sig förklaras, är att anden ej för
honörn var lefvande organism, hvilket han äfven på
anförda ställe i monografien med tydliga ord utsäger:
«l)e begge senare - det goda och det sanna - utgöra
en splittring ur det första - det sköna - uppkomna
genom en andens fällning (en psykologiskt-chemisk
pre-cipita tion).» Att en lifsåskådning, byggd på så
atomistiska principer, måste blifva disharmonisk,
synes oss alldeles oundvikligt. De olika, ofta
motsägande, former, under hvilken Almqvist framträder,
behöfva d erfor ej tillgripa något «häxeri» såsom
sin förklaringsgrund, de hafva helt enkelt sin källa
i ett i sina innersta fibrer brustet, olyckligt
menniskohjerta.
Till följd af detta skarpa särskiljande finnes för
honom såsom estetiskt producerande ingen skilnad
i värdighet olika ämnen imellan. Intet är för
högt, intet heller for lågt att blifva föremål
för estetisk behandling. «Allt lefvande är ett
amabile fr a c tum»: intet så brutet, att det ju
ej kan afvinnas en älskvärd sida; intet i så hög
grad vardt vår kärlek, att det icke låter ironiskt
upplösa sig. «Ett rätt fragment, sådant som lifvet,
är mera artistiskt brutet, än om det vore helt.»
Inga betänkligheter afhålla honom derför från att
i en ideal dager framställa de i sedligt afseende
vidrigaste förhållanden; ingen pietet ens för den af
honom mest älskade och beundrade «tros-hjelte» kan
hindra honom att framställa denne såsom en "vansinnigt
jollrande person». Ur den faktiska verkligheten eller
ur sin fruktbara fantasi griper han en händelse eller
en karakter och tecknar dem enligt sin uppfattning,
föga frågande efter en yttre eller inre motivering och
ej erkännande piigten af en kon-seqvent utveckling,
en konstnärlig begränsning, så att inom konstverket
allt det får plats, som i verkligheten hör dit. Han
räsonnerar ungefär så: lifvet är ett fragment, konsten
skall vara en bild af lifvet - och detta ej i dess
totalitet, utan i dess individualitet -; den gudomliga
rättvisan uppenbarar sig sällan för våra ögon i det
verkliga lifvet, och slumpen synes understundom intaga
hennes plats: en poetisk rättvisa är derför också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
