Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 69. Skeppsbrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■825
det icke längre lydde styret, sköt det, piskadt af storm och vågor,
direkt ned på handelsfartygets svarta skrof.
En minut senare utstötte Janos ett glädjerop.
Jungfrun hade skjutit förbi på babords sida om handelsfartyget,
men knappast på en meters afstånd från detta.
Några minuter senare var piratskeppet redan så långt borta
från handelsfartyget, att man endast då och då, när detta slungades
upp på någon hög våg, fortfarande kunde se det.
Då, just som sjöröfvarfartyget åter igen pilsnabbt sköt ned
i djupet, hördes ett sådant öronbedöfvande brak, att hvarenda en
om bord genast hade klart för sig, alt Jungfrun nu för alltid slutat
sina sjöresor.
Så var det också.
Skutan hade på sin färd utför en väldig våg råkat köra rakt .
emellan tvänne ur hafvet uppskjutande klippor, mellan hvilka hon
pressades in med sådan kraft, att hon kvarhölls där liksom af
järnarmar.
Med ett dånande buller begrof nästa våg skeppet i hafvet.
När vattnet slog samman öfver vraket, började skeppsklockan
af sig själf ringa, liksom ville den med sin metallstämma viga de
skeppsbrutne till grafvens ro.
Sjöröfvarfartyget Jungfrun sate obevekligt fast i de arm ir, som
sjöguden’ sträckte upp från hafvets botten. — — —
Men vi gå nu tillbaka till det ögonblick, då matrosen kom
och till kaptenen inrapporterade, att fartygets köl blifvit bräckt,
och att vattnet med oemotståndlig makt inträngde i lastrummet.
Danilo befann sig i hytten hos de båda fruntimren, när
matrosen, hvilken i sin dödsångest skrek som en besatt, kom rusande
upp ur det vattenfyllda lastrummet.
Danilo skyndade ut och frågade, hvad som stod på.
Matrosens svar ljöd:
— Förlorade . . . vi äro förlorade. Det gifves ingen räddning
mera. Skutan går under. Vattnet forsar in, och vi sjunka fort.
När Lilly och Greta hörde denna jobspost, skreko de
samtidigt till högt, och i detta skrik blandade sig Lillys barns
klagande gråt.
I hytten rådde ett nästan hemskt mörker, hvilket än ytterligare
-ökade det rysliga i denna scen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
